Den 16 oktober inföll Alla chefers dag. Organisationen Ledarna ligger bakom dagen med syfte att belysa vikten av gott ledarskap och chefernas betydelse i organisationerna. Som om det behövdes, tänker kanske en och annan, med en chef som är fena på att belysa vikten av sig själv, samt betydelsen av att alla följer med mot de uppsatta målen. Att man gör som hen säger, helt enkelt.
Kanske behöver de lite uppmuntran ändå, cheferna. ”Var tredje chef ska bort” är uppdraget till vård- och omsorgsnämnden i Östhammars kommun som ska minska antalet enhetschefer från 11 till 7 (UNT 21/10). Det har kanske blivit lite tuffare att tillhöra den ickeproduktiva delen av verksamheten när det ska sparas. Är det så är det helt i sin ordning, eftersom det under flera decennier varit precis tvärtom.
Administrationen i offentlig sektor har ökat under 2000-talet. En studie inom vården visar till exempel att antalet sjuksköterskor ökade med 2,26 procent, läkarna med 15,75 procent och chefer, handläggare och administratörer med 35,87 procent mellan 2010 och 2017 (Westin 2018, Cederberg 2018). Studien tas upp i boken Administration i offentlig sektor av Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger (Studentlitteratur, 2024).
Som jag tog upp i en annan ledare (14/10) har Alvehus och Weichselberger starka synpunkter på att chefer gör karriär helt frikopplade från sin verksamhet. Det sägs till och med uttryckligen av SKR (Sverige kommuner och regioner): ”Att vara chef är en profession i sig”. Författarna anser dels att fler chefer borde hämtas från kärnverksamheten, dels att det vore önskvärt om de jobbade kvar en viss procent, som exempelvis läkare, lärare eller socialsekreterare.
”En bra chef är värd sin vikt i guld”, svarar en läsare per mejl, som menar att kunskaper på området man jobbar med är överskattade. Huvudsaken är att man kan lyssna, förstå, uppmuntra och så vidare. Man kan lägga till rak och tydlig, förmåga att fatta beslut och att hantera konflikter också. Få saker har listats så många gånger i så många forum som ”bra ledaregenskaper”.
Nu handlar det inte så mycket om kaptenen på skutan, om någon som säger att det kommer att krävas ”blod, svett och tårar” eller att det är dags att ”riva ned den här muren”. Det handlar om myriader av mellanchefer som ”sitter med på möten”, är stressade med sina fulla kalendrar, planerar, följer upp och utvärderar. Plötsligt är de kanske borta. Som Mauro Scocco skrev: ”Ingen frågar när du kommer, ingen saknar dig när du går”.
De här funktionerna förekommer knappast alls i den privata sektorn. En entreprenör eller företagsägare skulle inte komma på tanken att ge någon ett skrivbord och en titel som en belöning för år av slit i verksamheten. Eller att befordra en besvärlig medarbetare genom en spark ”snett uppåt”. Det skulle omedelbart slå tillbaka på hela verksamheten.
I staten, regioner och kommuner går det alldeles utmärkt. ”En arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den”, skrev C Northcote Parkinson 1957. Han jobbade åt den brittiska staten och hade lagt märke till att tjänstemännen som skötte kolonierna blev fler samtidigt som kolonierna blev färre.
Jag har det senaste året på ledarsidan bland annat skrivit om Region Östergötland som sade upp 900 personer utan att vården berördes (3/6) och om att Sahlgrenska i Göteborg gjorde sig av med sina ”planeringsledare inom ekonomi” (6/11 2023).
Kanske saknas inte Östhammars fyra enhetschefer när de går? De kommer ändå garanterat att anställas igen så snart vård- och omsorgsnämnden har utrymme.