Gängkriminaliteten i Sverige har nått en nivå som polisen inte kan hantera. Uttalandet är en sammanfattning av Svenska Dagbladets intervjuer med ett femtontal erfarna mordutredare och åklagare, i samband med en artikelserie i maj. Över hälften av fallen i polisens Kalla fall-grupp är numera gängmord, en siffra som varit ännu dystrare utan den uppkomna möjligheten att läsa krypterade chattar.
Politikens svar för att ”knäcka gängen” brukar vara mer resurser, fler poliser. Men SvD-serien gav delvis en annan bild. ”Jag håller inte med om att det är resursbrist som är orsaken. Jag tycker vi är felorganiserade”, säger Jacob van Rooij, som i 20 år jobbat mot de kriminella nätverken (SvD 31/5). Han berättar om ”bromsklossarna” i utredningarna, som långa handläggningstider och väntan på forensisk analys, samt om rena kunskapsbrister.
Rikspolischefen Anders Thornberg är på det politiska spåret om resursbrist. Specifikt, säger han, har de många gängmorden gjort att antalet komplicerade utredningar av grova brott ökat i en takt som gjort att polisen inte hunnit utbilda och rekrytera utredare. ”Utvecklingen kommer att ta tid att vända”, skrev han på Polismyndighetens webbplats (2/6).
Men om man jobbar fel kommer förstås aldrig utvecklingen att ”vända”. Finns det fler tecken på att polis och åklagare i Sverige inte har en organisation som klarar av grövre brottslighet? För att referera till före detta polisprofessorn Leif GW Perssons ofta återkommande uttalanden: Om det sitter två fyllon vid ett köksbord, där den ena är död och det ligger en kniv på bordet, då går det att lösa. Annars kan det bli problem.
Samme Persson brukar också framhålla exempel på goda polisutredningar, som till exempel när den skyldige till Helenmordet i Hörby 1989 kunde gripas. Oftast handlar inte idealiska utredningar om snilleblixtar à la Sherlock Holmes, snarare om enträget arbete från dag ett, att följa boken med de åtgärder som ska vidtas vid spaningsmord.
Listan på svenska utredningar där schemat uppenbarligen inte har följts börjar bli besvärande lång. Bara genom att sätta ”fallet” framför mordoffer/dömda uppenbarar sig en rad brott där journalister fått gripa in: Fallet Kevin, Thomas Quick, Ulf, Kai Linna, Joy Rahman med flera. Senast den aktuella SVT-dokumentären Fallet Carlos (SVT Play tre delar, den sista 21/6), om 22-årige Carlos Pizarro som försvann i jämtländska Strömsund 2004 och dödförklarades 2015.
Reportrarna Bo-Göran Bodin (med lång erfarenhet från bland annat Quickfallet) och Johannes Hallbom har gått till botten med alla glömda spår och förbisedda ledtrådar, särskilt den första tiden efter Carlos Pizarros försvinnande, innan den lokala polisen fått hjälp av utredare från Östersund.
Det är meningslöst att anklaga lokala poliser som gör så gott de kan för alla felslut, i Strömsund liksom i alla andra olösta fall. ”Kling och Klang-vinkeln” är ofta ofrånkomlig när redaktionerna sätter ihop sina reportage, men också orättvis. Rättskedjan är lång. Åklagaren leder förundersökningen och över alltihop finns chefer i en organisation som ska se till att rätt resurser finns på rätt plats i rätt tid.
I ”fallet polisen” är oppositionen övertygad om att det är justitieminister Morgan Johanssons fel att det gått på tok, att skjutningarna ökar och att förövarna så ofta går fria. Teorin är förvisso bättre än Johanssons egen om alliansregeringen, då han varit högst ansvarig i snart åtta år. Men den sannolika ”förövaren” är, åter enligt bland andra Leif GW Persson, den stora omorganisationen och centraliseringen av Polismyndigheten 2015. Den reformen borde så snart som möjligt hanteras av en politikens Kalla fall-grupp.