Sänkt straffålder riskerar att öka brottsligheten och risken för framtida kriminalitet bland de unga som gängen vill rekrytera.
Nu vill regeringen alltså sätta fjortonåringar i fängelse. Under tisdagen tog justitieminister Gunnar Strömmer (M) emot utredarens förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år.
”Vi måste vara beredda att prova nytt”, sade Gunnar Strömmer om reformen i SVT:s Agenda (SVT 27/1).
Är det rimligt att politiskt experimentera med frihetsberövande av barn?
Med hänsyn till gängens rekrytering av allt yngre barn för att spränga och skjuta är justitieministerns desperation förståelig. Flera av gärningsmännen för de senaste dagarnas sprängningar är mellan 13 och 16 år (SR Ekot 29/1). Strömmer menar att straffålderssänkningen behövs eftersom Sverige i dagsläget inte ”klarar av att jobba preventivt mot att barn och unga dras in i brottslighet”.
Men att sätta fjortonåringar i fängelse är varken anständigt eller – ännu viktigare – effektivt.
Det finns mycket stöd för att fängelsestraff i lägre åldrar inte kommer att stävja kriminaliteten hos barn och unga. Sänkt straffålder riskerar i stället att öka brottsligheten och risken för framtida kriminalitet bland de unga som gängen vill rekrytera.
Unga tonåringar ses redan som skyddsvärda för att de inte hunnit utveckla ett konsekvenstänk. Det är därför de inte får rösta, köra bil eller för den delen riskera hårda straff. Fängelsestraff lär därför inte förebygga vare sig brottsdebut eller risk för återfall för unga tonåringar.
Det finns evidens från regeringens största inspirationskälla i rättspolitiken. När Danmark sänkte straffåldern till 14 år ökade brottsligheten bland fjortonåringarna. Redan två år senare höjdes därför straffåldern igen.
Sedan länge är det också känt att fängelsevistelse ökar risken för återfall i brottslighet. Att sätta barn i fängelse under de formbara åren som tonåren är, i sällskap av andra kriminella, lägger grunden för ett livslångt deltagande i grov kriminalitet.
Det äventyrar befolkningens säkerhet – rakt motsatt Strömmers ambitioner.
Det finns i nuläget många andra åtgärder på gång som kan göra större skillnad. Några exempel är möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot unga eftersom de ofta rekryteras på nätet, förstärkningen av SIS och den efterlängtade förändringen av sekretesslagstiftningen så att berörda myndigheter enklare kan dela information med varandra.
Justitieministern borde fokusera på dem, och lämna bevisat ineffektiva idéer därhän. Kontraproduktiva symbolreformer som låser in barn i både fängelse och kriminella karriärer gör ingen nytta.
Med förslaget om sänkt straffålder spelar Gunnar Strömmer högt med både ungdomarnas livsöden och Sveriges trygghet på både kort och lång sikt som insats.