Konsten måste få vara fri. Den kan vara inställsam, men den måste också få provocera. Det gäller även offentligt finansierad konst. Det är därför man pratar om armlängds avstånd.
Med det menar man att politiker och tjänstemän inte ska lägga sig i hur konst, och kultur i en bredare bemärkelse, utformas. Det är kommunen, regionen och staten fattar som beslut om hur mycket som ska satsas på fristående kultur, tjänstemän gör sedan en mer detaljerad fördelning av pengarna. Men man blandar sig inte i exakt hur statyn, föreställningen eller tavlan ska se ut.
På samma sätt som man inte är inne och detaljstyr vilka böcker som ska finnas att låna på biblioteket. Det lämnar man åt proffsen, bibliotekarierna.
Det här är en princip som det, åtminstone tidigare, rått stor enighet om. Nu finns sprickor. Från vissa delar av den politiska världen ställs det allt oftare krav på att offentlig konst ska vara ”vacker”, det vill säga överensstämma med just kravställarens definition av vad som är estetiskt tilltalande.
Ett tydligt sådant Uppsala-exempel är konstverket Väggmålning, Berlin i Carolinabacken, alltså det så kallade DDR-konstverket. Det rörde upp många känslor när det avtäcktes och det kom högljudda krav, inte minst från politiskt håll, om att konstverket borde rivas.
Då var det politiker som protesterade och ville styra konsten. Nu verkar svårigheten att förstå principen om armlängds avstånd ha letat sig in bland Uppsalas tjänstemän, något som framgår av Jan Winters debattartikel här i UNT (27/1).
I går, på Förintelsens minnesdag, var det tänkt att Erika Bengtsdotters och Anna Franklins utställning Rum för motstånd skulle ha haft nypremiär. Utställningen berör Förintelsen och handlar om paret Valdemar och Nina Langlets arbete för att rädda judar i Budapest under andra världskrigets slutskede.
Men så blev det inte. Stadsarkivet satte stopp. Alla hänvisningar till nutida konflikthärdar, som Ukraina och Mellanöstern, skulle tas bort ur utställningen. Så blev det inte, heder åt Bengtsdotter och Franklin. I stället en av stadsarkivet internt producerad ”mer rätt” utställning.
I svaren som Jan Winter fått går det att ana en oro för stadsarkivets medarbetares arbetsmiljö bakom den kommunala klåfingrigheten. Men det spelar ingen roll, tjänstemännen har likt väl lagt näsan i blöt, oförmögna att upprätthålla en viktig princip.
Personalens välmående och säkerhet är självklart viktig, men den måste gå att garantera på andra sätt än att lägga sig i innehållet i konstnärliga utställningar.