Anekdotisk evidens är egentligen rätt dålig evidens. Man ska så klart akta sig för att dra slutsatser utifrån enbart egna observationer och upplevelser. Men när det kommer till stadens studenter och deras ekonomi är det svårt att låta bli. Jag har ju själv varit student.
Tanken återkommer till mig när Uppsala studentkår nu larmar om studenternas försvårade ekonomiska situation i inflationens spår (dels i en debattartikel i UNT men också i SVT Uppsala).
Självklart drabbas studenter precis som andra grupper av stigande priser, men med en viktig skillnad: medan de flesta hushåll får se sina realinkomster sjunka när de avtalade löneökningarna inte på långa vägar matchar prisökningarna, kompenseras studenterna för den ökade inflationen med höjd ersättning. Studiemedlets storlek är nämligen kopplat till prisbasbeloppet, vilket i sin tur höjs med inflationen.
Så från och med nästa år kan Uppsalas studenter se fram emot studiemedlet på 11 088 kronor höjs med 946 kronor, vilket motsvarar 8,7 procent. Det vill säga strax under den nuvarande inflationen, men tydligt högre än vad inflationen var tidigare i år och vad den sannolikt kommer att vara nästa år.
Studentkårens krav på ytterligare kompensation för dess medlemmar blir därför lite svårsmält. Utan att ifrågasätta att det ibland är knapert att leva som student, är det tydligt att inflationen används för att ge mer legitimitet åt det ständigt återkommande kravet om mer pengar.
För så är det ju. Oavsett om det är låg- eller högkonjunktur är budskapet detsamma. Studenterna behöver mer pengar. I sin debattartikel hymlar inte heller Uppsala studentkår med vad man tycker är rimligt: ”Studier är en heltidssysselsättning och att studiemedlen måste förändras så att de utgör en helårsinkomst med en semester motsvarande den lönearbetande delen av befolkningen.”
Det är en orimlig hållning. Det handlar inte om att jag romantiserar knapra förhållanden under min egen studietid, den där anekdotiska evidensen igen. Inte heller om att jag vill förminska de studenter som tvingas leva på marginalen på grund av till exempel höga boendekostnader.
Studier är helt enkelt inte detsamma som förvärvsarbete. Dels har en student inte samma ekonomiska åtaganden som många familjehushåll. Sällan barn att försörja, inget behov av bil och inga huslån att betala. Dels kommer återbäringen från studierna senare, när man går ut i arbetslivet.
Och det är därför inte rimligt att kräva en standard liknande den som kan fås med en heltidslön. Det gäller lika, vare sig det är kris eller ej.