Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det är Uppsalas ”starke man”, som efter att upprepade gånger ha vunnit väljarnas förtroende och framgångsrikt styrt kommunen genom flera mandatperioder, som nu väljer att lämna den politiska scenen.
Så här beskrivs det i ett pressmeddelande från förra veckan: ”Joachim (Danielsson) lämnar en kommunorganisation med stabil ekonomi, ett förbättrat koncernsamarbete för Uppsalabornas bästa och ett tydligt ledarskap med en stark gemensam värdegrund.” Nog låter det som en (folkvald) ”borgmästare”. Men det är det inte. Det handlar om kommunens högste tjänsteman, stadsdirektör Joachim Danielsson.
Det finns ingen anledning att betvivla Danielssons gärning, inte heller de lovord som han ägnas av såväl kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S) som av oppositionsrådet Therez Almerfors (M). Däremot finns det all anledning att ifrågasätta varför han var kvar på sin post så länge.
Danielsson tillträdde sin tjänst när alliansen fortfarande styrde över kommunen, värvad från borgerliga Täby kommun, och har sedan innehaft sitt ämbete under både mittenstyre och renodlade rödgröna styren. Det är ett lika gott betyg åt Danielsson som det är ett uselt betyg över Uppsalas (bristande) politiska styrning. Och ett tydligt tecken på det faktiska tjänstemannastyre som missgynnar kommuninvånarna och gör att politiska maktskiften inte får de genomslag i vardagen de borde få.
Genom att låta stadsdirektören sitta kvar på sin post mandatperiod efter mandatperiod, blir han just det han inte borde vara, den ”borgmästare” som man ser beskrivas i kommunens pressmeddelande.
En betydligt rimligare ordning hade varit att ge stadsdirektörerna fyraåriga förordnanden. Det skulle ge varje ny majoritet möjlighet att utse en högsta chef för tjänstemannaorganisationen.
Som stadsdirektör är man högste ansvarig tjänsteman vad gäller att omsätta den politiska majoritetens beslut till i faktisk handling. Därför måste stadsdirektören också ha ett direkt förtroende från de styrande kommunalråden. Utan att partierna för den skulle tillåtas blanda sig i och försöka styra förvaltningarnas självständiga arbete.
Att Danielsson har kunnat fortsätta som stadsdirektör är ett underbetyg åt partiernas förmåga – och vilja – att driva igenom sin politik även om det skulle uppröra tjänstemannaorganisationen.
Regelbundna byten av stadsdirektörer är inte heller någonting nytt. Det görs redan i en rad andra kommuner. Uppsala är inte annorlunda. Och därför borde Danielsson kanske ha fått foten redan 2014 – när de som anställde honom förlorade valet.