Ska man tro Uppsalas politiker, både till höger och till vänster, är det i princip omöjligt att sänka kommunens relativt höga skatt. I alla fall gäller det när politikerna sitter i majoritet. Trots gynnsam befolkningssammansättning, förhållandevis låg arbetslöshet och många år av synnerligen god ekonomisk utveckling, har inte kommunalskatten sänkts sedan det första alliansstyret mellan 2006 och 2010.
”Det går inte. Det är skatteutjämningens fel. Inte just nu, men sedan.” Ungefär så brukar ursäkterna låta. Och visst, om man bara jämför sig med länets andra kommuner ligger Uppsala bra till. Ett annat utfall vore strängt taget omöjligt, givet de olika förutsättningarna i regionen. Men om man jämför med norrortskommuner i Stockholms län, eller med Lund, Linköping eller Norrköping, då blir utfallet ett annat.
Det beror inte på att det är omöjligt att sänka skatten i Uppsala, utan på att den politiska viljan saknas.
Den lilla skärgårdskommunen Österåker i nordöstra Stockholms län, visar vilken skillnad det kan göra om man vågar prioritera. När SCB för några veckor sedan publicerade statistik över kommunala skattesatser visade det sig hur kommunen på några år gått från att ha en hyfsat låg kommunalskatt till att ha Sveriges lägsta, något som brukar vara förbehållet kommuner med betydligt högre medianinkomster.
Av en slump träffade jag nyligen Österåkers liberala kommunalråd Mathias Lindow. Jag frågade då hur det var möjligt att hans hemkommun kunde toppa lågskatteligan. Prioriteringar, kan man sammanfatta hans svar:
”Jag blir ofta kontaktad av liberala kommunpolitiker som stolt berättar att de minsann lyckats öka anslagen till än den ena, än den andra verksamheten. Nej, tänker jag då. Det är fel utgångspunkt. Vi har kämpat i flera år med det här och det går om man vågar säga nej.”
Man kunde önska att de Lindowska lärdomarna från Österåker letar sig in i Uppsala stadshus. Från moderat och centerpartistiskt håll signalerar man i opposition att man vill sänka skatten. Återstår bara att se om man orkar driva samma linje om man hamnar i majoritet.
För det är dags nu. Dels av rent pragmatiska skäl. Om Uppsala ska vara en attraktiv kommun att bosätta sig i måste både nivån på välfärden och skatten vara konkurrenskraftig, annars kommer många att välja att bosätta sig söder om länsgränsen.
Dels finns också ett mer principiellt argument: skatteintäkterna har inte uppstått ur tomma intet, de kommer från invånarnas plånböcker. Därmed bör man som politiker sträva efter att norpa så lite som möjligt ur hushållskassorna. Det vill säga sänka skatten.
Om det går i Österåker, går det även i Uppsala.