Utvecklingspartiet demokraterna (UP) i Uppsala har rätt när de hävdar att en kommunal folkomröstning kan bidra till att stärka den lokala demokratin. ”Är inte Schweiz en demokrati?”, undrade man (UNT Debatt 11/2 2023). Partiet sade sig se fram emot den lokala folkomröstning som nu bara är drygt tre månader bort. ”Vad säger att folkomröstningen i Uppsala måste bli dålig?”, undrade UP-ledamöterna.
Det är tyvärr en hel del. En genomgång av de 146 kommunala folkomröstningar som hållits sedan 1980 (val.se) visar på en mycket spretig bukett frågor till folken. Men tonvikt på 1980- och 90-talet finns ett ganska stort antal frågor om kommundelningar eller sammanslagningar samt länsbyten. Sådant var på modet då och den minnesgode UNT-läsaren kan tänka på Heby, Knivsta, Sigtuna eller kanske Hallstavik/Rimbo.
Det är ju fullt rimligt att fråga medborgarna vilken kommun eller region de vill ska få deras skattekronor eller ha ansvar för deras jobbpendling. En av anledningarna till att sådana omröstningar sinat på 2000-talet är det kommunala utjämningssystemet. Om det inte är lönsamt att dela på sig minskar också viljan att göra det.
Närmare 30 omröstningar har också hållits om trängselskatten i Stockholm, 2003 och 2006, i samtliga fall i berörda kranskommuner.
Utöver detta kan man förlora sig i ett stort antal mycket specifika frågor, var och en säkert med en rik historia av strider som fått politiken att kapitulera. Ska vi öppna ett äldreboende i Misterhult eller inte? Var ska biblioteket eller simhallen ligga? Hur ska den framtida skolstrukturen i Sunne se ut? Vi orkar inte längre, hjälp oss!
Jag letar ändå efter något annat och hittar till slut en lovande rubrik: ”Översiktsplan för Nordvästra Väsby”, folkomröstning i Upplands Väsby i samband med det ordinarie valet 2014. Uppsala blir kanske inte först med att rösta om ”kommunens utveckling”, om att modifiera planer så att man ”lättar på bebyggelseutvecklingen” och i stället bygger mer ”längs tågspåren”? Upplands Väsby beredde vägen. Hur gick det där?
Det visar sig att Väsbyomröstningen byggde på ett ”folkinitiativ”. En ny lag från 1 januari 2011 slog fast att kommunfullmäktige behöver två tredjedels majoritet för att neka en folkomröstning om tio procent av medborgarna har skrivit under ett initiativ. Tidigare sade fullmäktigeförsamlingar oftast nej, men sedan 2011 har 44 av 50 lokala folkomröstningar tillkommit efter folkinitiativ, endast sex har beslutats av politikerna.
Att tusentals medborgare går samman, sätter sig in i en fråga och formulerar alternativen är ett utmärkt exempel på fördjupad lokal demokrati, just det som UP-debattörerna efterlyser.
Men i Uppsala kom alltså initiativet från ett helt annat håll, som en rent politisk process högt ovanför medborgarnas huvuden. Rent krasst kom det från två personer om någon missat det: En som behövde två mandat för att få majoritet. Och en som för två mandat kunde köpa sig inflytande och ett löfte om en folkomröstning om spårväg.
Varken Erik Pelling (S) eller Stefan Hanna (UP) har förnekat detta i sak, bara sagt saker som att det blir bra för Uppsalaborna. När det sedan inte gick att rösta om spårvägen blev det ändå på något vis bra för oss, det här med ”att få tycka till om utvecklingen”.
Vänge- och Vattholmabor kan vara lugna, det blir inga nya stora bostadsområden ”längs järnvägen”. Folkomröstningen 9 juni har helt andra syften än att få veta vad folk tycker.
Det enda rimliga är att, precis som kommunens borgerliga partier föreslog på debattplats förra veckan (UNT 21/2), lägga en blankröst i juni för att tala om var frågan om byggande och översiktsplaner hör hemma. Många tusen blanka röster från väljarna vore en tydlig signal till den politiska makten, lite som ett folkinitiativ faktiskt.