Vanliga bussar, trådbussar eller avancerade busstrafiksystem? Eller olika spåralternativ – vanliga spårvagnar, automatbana eller spårtaxi? Det växande Uppsala söker efter den perfekta kollektivtrafiken, som är billig, miljövänlig och som kan transportera mängder av människor. Frågan är om den finns, och hur mycket det kostar att hela tiden skjuta upp beslutet.
För runt 30 år sedan var vi några som åkte den nya Docklands Light Railway (DLR), ned mot floden Themsen i östra London (invigd 1987). Med jämna mellanrum tittade vi fram emot fronten på tåget, log och skakade misstroget på huvudet. Där fanns ingen som körde! Framtiden hade kommit, tack och hej till bussar och tunnelbana? Nej, så blev det inte, men DLR har ändå utvecklats sedan dess, med drygt tre mil räls och 40 stationer i dag.
Liknande exempel finns runt om i Europa, och inte bara i storstäder. Man prövar sig fram med olika trafikslag, bussar och spårtrafik, och försöker koppla ihop systemen efter hand, hellre än att vänta på den optimala lösningen.
Ett oenigt Uppsala kommunfullmäktige ska alltså om ett år bestämma sig om det är spårvagnar eller BRT-bussar (Bus Rapid Transfer) som ska trafikera de nya linjerna mellan Bergsbrunna, Gottsunda och Resecentrum. Det har varit nära ett antal gånger förut, i en diskussion som pågått i 30 år.
1930- och 40-talet var spårvagnens tid i Uppsala, med fem linjer och ett toppmodernt system. Granebergsvagnen nådde en hastighet på 80 kilometer i timmen, vilket gjorde andra städer gröna av avund. Men en brand i spårvagnsstallarna 1945, och tillgång på billig diesel efter kriget gjorde att bussen tog över. Stadsbussarna hade sin topp under 1970- och 80-talet med 200 resor per invånare och år. Sedan kom 90-talskrisen, intresset avtog och velandet började.
En automatbana, av liknande typ som Londons DLR, diskuterades fram och tillbaka på 1990-talet. Fördelarna var många, det var miljövänligt och turtätt, men man fastnade ofta i tekniska detaljer om banorna, vagnarna och sampelet med övrig trafik. I januari 1998 skrinlades planerna definitivt.
Vartefter att Uppsala växt på 2000-talet har behovet av ett nytt kollektivtrafiktrafiksystem blivit mer akut. Delvis handlar det om att återvinna kollektivtrafiken som ett alternativ för cyklande och bilåkande Uppsalabor. Antalet kollektivresor per invånare är nere i en tredjedel av 1980-talets volym.
Spårtaxi var aldrig ett heltäckande alternativ, mer ett komplement mellan stadskärnan, sjukhuset och universitetet. Men trots att det placerades en testbana i Uppsala, vid Grindstugan 2006-2013, bemöttes de omkringglidande äggen med misstänksamhet. Kan det vara något det där? Passar kanske bättre på Gröna Lund?
Samma misstänksamhet finns i dag angående spårvagnar och BRT-bussar, i olika läger. I samband med översiktsplanen 2010 presenterade Trivector i september 2009 en förstudie, Framtidens kollektivtrafik i Uppsala. Alternativen har smalnats av till BRT och spårvagn och i vintras meddelade företaget att man förordar spårvägslösning i Uppsala. Men M, KD, C och SD har redan sagt nej. Det blir för dyrt, är huvudargumentet.
Redan 2022 kan det finnas en politisk majoritet mot spårvagnar i Uppsala. Med perspektivet 2050 måste det viktiga vara att Uppsala får en fungerande kollektivtrafik, innan invånarna helt glömt bort hur man färdas tillsammans. Systemet kan uppdateras under 30- och 40-talet. Samtliga åtta partier bör genast lista fördelarna med det kollektivtrafikslag de ogillar så mycket, sätta sig ned tillsammans, och sätta ned foten.