I veckan är det många Enköpings- och Uppsalaungdomar som svischar ner för skidbackarna i fjällen. I liftköerna, restaurangerna och mataffärerna får de samsas om utrymmet med sportlovsfirare från Örebro, Linköping, Norrköping, Lund, Eskilstuna och många andra städer. Vecka 8 är ju sportlov för bland annat stora delar Mälardalen, för Skåne och för Östergötland.
Och även om det inte finns skäl att ifrågasätta de säkerhetsåtgärder som skidorterna och de lokala handlarna och restauratörerna har vidtagit, eller för den delen att skidåkarna själva gör sitt bästa för att hålla avstånd, finns det förstås en risk för smittspridning. Hur man än vänder och vrider på det innebär ju fjällresan att man konfronteras med människor utanför den egna smittskyddsbubblan. Ja, till och med från andra delar av landet.
Det här borde mana till eftertanke. Och det borde få regionen att överväga att låta undervisningen på länets högstadie- och gymnasieskolor ske på distans nästa vecka och kanske även veckan därefter. Ett sådant beslut har redan fattats av Västra Götaland där de flesta skolor hade sportlov förra veckan. Region Skåne, där eleverna har ledigt denna vecka, rekommenderar distansundervisning nästa vecka, och Region Stockholm för vecka 10 (veckan efter deras sportlov).
Det råder inget tvivel om att distansundervisning över tid kan få negativa konsekvenser, både rent utbildningsmässigt och av psykosociala skäl. I Uppsala kommun bedrivs redan gymnasieundervisningen växelvis på distans, vilket också var fallet under höstterminen. De negativa effekterna av det har beskrivits av både lärare och elever, på såväl nyhets- som debattplats i UNT.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta. Men en tillfällig övergång till distansundervisning i en eller två veckor får inte lika allvarliga konsekvenser som en hel termin av hemmasittande. Det står och väger just nu, och för att undvika värre restriktioner längre fram, kan det vara rimligt med tuffa punktinsatser.
En tillfällig distansundervisning skulle också förlänga den positiva ”loveffekt” som inträffar när tonåringarna inte samlas i lika stora grupper som de ofrånkomligt gör när skolan är i gång. Med sportlovet inräknat handlar det om två till tre, kanske fyra om det behövs, veckor där vardagen sätts på undantag.
Det är en trist åtgärd som kommer att få studiesociala konsekvenser, men den kan vara nödvändig för att undvika värre och mer långtgående restriktioner framöver.