Ska en lektor kunna uttrycka n-ordet i undervisningen? Inte för att kränka eller själv uttrycka en uppfattning, utan för att svara på frågan om hur man kan söka information om ordet ”ras” i gamla arkiv.
Fyra studenter på Uppsala universitet anmälde Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvsvetenskap, efter ett seminarium för ett år sedan. ”I och med att Inga-Lill varken är svart eller rasifierad har hon faktiskt ingen som helst rättighet att använda ordet", menade studenterna som vände sig till institutionen.
Institutionen inledde därefter en utredning om trakasserier. I den inspelade videon med seminariet redigerades uttalandet bort, och Aronsson kallades till möte och fick försäkra att hon inte skulle upprepa ett "beteende som kan uppfattas som kränkande". På mötet närvarande bland andra prefekter och universitetets likavillkorsspecialist.
Till tidningen Universitetsläraren har Aronsson sagt att "mötet handlade om att jag skulle förklaras klandervärd" (18/12).
Ja, det var som ett husförhör, säger Aronsson när vi hörs på telefon. Hon upplevde sig dömd på förhand, trots att hon inte hade uttalat ordet i syfte att kränka. Och på hennes institution har det varit "knäpptyst" om det inträffade, berättar hon. Kollegorna säger inget trots att fallet har uppmärksammats i flera medier och i flera debattinlägg här i UNT.
Hennes kritiker menar att hon kunde ha undvikit n-ordet under seminariet om arkivsökningar. Kunde hon inte ha gjort det?
"Jag har undervisat i 20 år och haft hundratals studenter", svarar Aronsson, och fortsätter: "pedagogikens värsta fiende är otydlighet".
Hon har ställt frågan vad hon i stället skulle ha gjort. Svaret blev att om en besökare på en kulturarvsinstitution vill veta mer om ras, får en bibliotekarie säga ”n-ordet” i dialogen men därefter skriva in hela ordet i datorn – eftersom datorn inte kan bli kränkt.
Det är en missriktad välvilja och fel att hindra människor från att uttrycka ord, säger Aronsson. Mina studenter är från hela världen och det man uppskattar är just dialog och öppen diskussion, säger hon.
Det är bra, för diskussion behövs.
I själva verket är det en tydligt identitetspolitisk uppfattning att vår hudfärg skulle avgöra hur och när vi bör använda begrepp. Det är varken en allmän "sanning" eller politiskt neutralt.
I ett inlägg från institutionen (Unt, 7/2) framgår det att Aronsson uttalade ordet "i ett relevant sammanhang", men att ordet "på grund av vilka reaktioner det kan väcka" inte borde använts. Så man ska undvika uttryck som kan väcka reaktioner? Tänk om en reaktion skulle bygga på ett missförstånd?
I ett av debattinläggen här i tidningen har flera professorer och andra försvarat universitetets agerade ("Lika villkorsarbetet är oerhört viktigt", 6/2). Likabehandling och lika villkor låter utmärkt. Men på vilket sätt är det att behandla lika, att säga att en del ord inte får sägas, oavsett sammanhanget, om man har en viss hudfärg? Artikelförfattarna hävdar även att "marginaliserade grupper" äntligen lyckas göra sina röster hörda. Men människor med en viss bakgrund, eller tillhörande en särskild grupp, har inte en gemensam röst. Jag kan lova att alla med kurdisk bakgrund inte delar mina åsikter, lika lite som att alla "rasifierade" skulle tolka situationen med Aronsson på samma sätt. Att då se fyra studenter som grupprepresentanter blir därför fel.
Studenter har rätt att tycka till och protestera. Frågan är bara varför universitetet reflexmässigt läxar upp en lektor som utan onda avsikter har försökt sköta sitt jobb.