På tisdag avslutas valet till höstens gymnasieskola. Senare i vår finns möjlighet att välja om, men sannolikt slutar det som vanligt – med att ungefär dubbelt så många väljer ett teoretiskt program i stället för ett med yrkesinriktning. Arbetsgivarna i branscher med bristyrken som maskinförare, vårdbiträde, snickare och barnskötare får därmed fortsätta att förgäves söka personal med rätt kompetens.
Sextonåringarna, å sin sida, säger nej till en framtid med minimal risk för arbetslöshet och en livsinkomst som överstiger den i många akademikeryrken. Varför? Det är en fråga som sysselsatt politikerna i över tre decennier, och där man fortfarande inte är i närheten av ett svar. Två stora reformer, en socialdemokratisk och en från alliansregeringen, står i förgrunden.
Efter några försök i slutet av 1980-talet av den dåvarande S-regeringen gjordes alla gymnasieprogram till treåriga 1991. Bakom reformen fanns en slags jämlikhetstanke, man ville en gång för alla göra upp med uppdelningen mellan barn ”med läshuvud” och de som var mer praktiskt inriktade, eller ”skoltrötta” som det också brukade heta. Alla fick nu läsa kärnämnen och möjlighet att söka till högskolan.
Det gick så där. Ifau (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har sammanställt olika rapporter om reformen som visar att den inte fick fler att söka till högskolan och att den ökade risken för arbetslöshet senare i livet, troligen på grund av att fler hoppade av. Bland de positiva effekterna märks minskad kriminalitet bland manliga studenter och att andelen tonårsgraviditeter minskade hos kvinnliga studenter med höga grundskolebetyg. Bra, men knappast det som var huvudsyftet med reformen.
De många avhoppen blev en bestående effekt och en bit in på 2000-talet var Individuella programmet (där avhopparna hamnade) det största gymnasieprogrammet. Efter maktskiftet 2006 såg Jan Björklund (FP) det som sin uppgift att få de mindre motiverade eleverna att gå klart skolan. Det verkade som en självklarhet att i reformen GY 2011 ta bort kravet på högskolebehörighet.
Men döm om Björklunds och andras förvåning när ansökningarna till yrkesprogrammen fortsatte att sjunka. Kritiken från oppositionen var benhård och gick ut att eleverna låstes in i sina yrkesval som omogna 16-åringar, utan möjlighet att ändra sig under gymnasietiden. Så småningom infördes en bakdörr för att läsa in de teoretiska ämnena, men utan större resultat.
Så där har det fortsatt, snart tre mandatperioder efter nästa maktskifte. ”Mer svenska, mer matematik, mer engelska”, sade utbildningsminister Anna Ekström (S) på en pressträff i höstas (10/9), där hon presenterade förslaget att göra alla gymnasieutbildningar högskoleförberedande. ”Fler kommer att välja yrkesprogrammen och det behöver Sverige”, slog hon fast.
Mer teori, mindre teori, mer praktik. Finns det någon alternativ förklaring till att yrkesprogrammen inte lockar ungdomar som förr? Kan det bero på själva yrkena i sig? Finns det till exempel en koppling mellan svårigheten för jordgubbsodlare att få sina bär plockade och tonåringars yrkesval? Vi skrev om det på ledarsidan för två år sedan (7/5 2020), där odlaren Alf Bjelkenstedt vittnade om att ungdomar tyckte det var ”för tidigt och för kallt”, att de uteblev om det regnade eller på grund av ryggont.
Klockan 07.00 på ett bygge i isblåst, eller på en förskola där 20 blöjbarn snart stormar in. Det är kanske ingen drömtillvaro för den som haft ett bekvämt liv framför en skärm? Och det gäller alldeles oavsett hur mycket svenska, engelska och matematik som står på schemat.