Vladimir Putin vill skapa en ny världsordning, sade han nyligen vid ett besök i Turkmenistan. Experterna tolkar uttalandet som att han vill se återgång till ordningen som rådde under Kalla kriget, med en allians av stater som står emot västvärldens ideal om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har det stått klart för alla svenskar vad detta betyder i form av Natoansökan med påföljande medlemskap, samt med en kraftigt ökad försvarsbudget, personellt och materiellt. Sedan är det stopp. Om man inte har en anhörig inom det militära är det väl bara att fortsätta som förut, tänker man, med en ny terrorbalans där förhoppningsvis inget stort ska hända oss.
Kanske börjar det långsamt gå upp för alla att försvaret inte är en myndighet bland myndigheter, en budgetpost bland andra? Försvaret kommer under överskådlig tid att vara en remissinstansernas remissinstans, som talar om var och hur vi ska bygga och leva, med stöd av en katalog av påverkansområden och riksintressen. Det finns förstås andra riksintressen, som miljön och infrastrukturen, men försvarets väger tyngst. Och försvaret säger inte sällan nej, som i det aktuella fallet med de 13 vindkraftparkerna i Östersjön.
Då säger också regeringen nej. Ett dråpslag för elförsörjningen, enligt bland annat näringslivsorganisationen Teknikföretagen, vilket upprörde statsminister Ulf Kristersson i SVT Agenda (10/11). ”Som om säkerhetshänsynen mot öst inte skulle vara helt vägledande”, dundrade han. Försvarsmakten sade inte bara nej, enligt Kristersson, utan var mycket detaljerade om hur sensorer och övervakning skulle påverkas. Utom i de delar där man inte var detaljerade och bara sade nej, av säkerhetsskäl.
Mycket tyder på fler nej och färre motiveringar under kommande år. Andra myndigheter kan också vara försvaret behjälpliga genom att avstyrka planer i närheten av försvarsanläggningar och övningsområden. I förlängningen blir det mindre av byggplaner, utveckling och skydd av natur, ”det är liksom ingen idé”.
Uppsala kommuns planer på ett naturreservat i Tunåsen norr om stan avstyrktes av länsstyrelsen som gjorde tolkningen att ”lagstiftaren har valt att ge tyngd till Försvarsmaktens intressen” (UNT 12/11). Kommunen bedömde sedan att ett överklagande var ”utsiktslöst”. Det är synd. Oavsett vad man tycker om reservatet borde invånarna få veta varför det är så olämpligt. Motiv som ”Nato” eller ”krig” är knappast detaljerade, snarare svepande.
En allt mindre del av befolkningen har en egen relation till livet i Sverige under Kalla kriget, särskilt om man räknar bort islossningen under 1980-talet. Men stora delar av norra Gotland var då ett militärt skyddsområde. Äldre uppländska skärgårdsbor på södra Gräsö och Väddö (Arholma) vet hur det var att leva i samklang med försvaret. Så sent som 1998 fick inte utländska medborgare besöka Fårö.
Bättre ekonomi har betytt att många drömmar om havsutsikt kunnat realiseras i Sverige de senaste 20-30 åren. Det kommer att bli krockar när det ska skjutas och köras med fordon. Det kommer att bli restriktioner, risk för utsläpp, buller och mycket annat. Det är naturligtvis inte försvarets fel, ansvaret ligger helt på nyimperialisten i Moskva. Men det skadar inte att vara beredd, samtidigt som militären förklarar sina åtgärder med maximal transparens.
Den övergripande och viktigaste insikten är att det svenska försvaret inte är en olägenhet, att det finns dem som vill oss illa. Försvaret, det är faktiskt vi, det svenska folket.