Västerås folkhögskola bjöd nyligen in partierna i staden till valdebatt, men portade Sverigedemokraterna. "Det handlar om att värna vår personal och elevernas trygghet", förklarar rektor Lars Forsmark (VLT, 31/8). Han intygar även att skolledningen är helt enig, och att de ”diskuterat det här noga".
Att värna personalens och folkhögskoleelevernas trygghet låter rimligt och självklart. Men vad menas med trygghet? Det är svårt att tro att man tänker sig att en SD-representant i en politikerpanel skulle ta stryptag på politiska motståndare eller nita åhörare. Vad som troligtvis menas är snarare en "trygghet" i att få slippa höra åsikter som kan upplevas som obehagliga.
SD-politiker är inte ensamma om att möta den så kallade cancelkulturen. Vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman har för tidigare uttalanden om transpersoner avbokats flera gånger. När Riksnätverket för kvinnojourer och tjejjourer arrangerade en konferens om porr och prostitution hette det att folk skulle kunna "känna sig otrygga" om Ekis Ekman kom dit. När hon för två år sedan kom ut med boken Om könets existens valde Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap att ställa in ett seminarium om boken, eftersom människor skulle riskera att bli kränkta.
Nu är Ekis Ekman, som nyligen utsågs till chefredaktör för Arbetaren, åter i blåsväder. Hennes kritiker har även reagerat på uttalanden om den ryska invasionen av Ukraina (Aftonbladet, 28/8).
Hon förtjänar hård kritik - i sak. Men är någon på allvar rädd för sin säkerhet om hon går in i ett rum?
Man behöver som offentlig person inte ens ha särskilt kontroversiella åsikter för att råka ut för avbokningar. Dramatikern Stina Oscarson har offentligt berättat om hur hon flera gånger avbokats. När hon skulle leda ett samtal om ungdomsupplopp och demokrati, på stadsmuseet i Stockholm, hade författare i den tilltänkta panelen protesterat. Enligt Oscarson hade de uttryckt att hon hade pratat med personer med fel åsikter, och att de därför var rädda för att "deras åsikter kletar av sig" på dem.
I flera västerländska länder har idén om att åsikter skulle skapa otrygghet märkts på universitet och högskolor. I trygga rum, "safe spaces", och med trigger-varningar på kurslitteraturen, ska studenter "skyddas", är tanken. Några historiskt belastade uttryck ska de heller inte behöva ”utsättas” för.
Vem som pekas ut som otäcking i akademiska kretsar kan också variera. I den nyutkomna antologin Skör demokrati nämner skribenten Håkan Lindgren till exempel hur vänsterfeministen Maryam Namazie fick sitt föredrag på Goldsmiths University i London saboterat. En grupp islamister ansåg nämligen att den religionskritiska feministen "inkräktade på deras safe space".
Öppnar man för att porta Sverigedemokraterna, med argument om att alla har rätt att känna sig "trygga" i meningen "slippa höra åsikter", kan man vara säker på att det inte stannar där.
Folkhögskolerektorn i Västerås rättfärdigar portandet av SD med att folkhögskolan har ett demokratiuppdrag. Men demokrati betyder inte att slippa konfronteras med dem vars åsikter man avskyr, utan snarare om att vi ska kunna hantera åsiktspluralism genom politisk debatt och fri åsiktsbildning.
Det finns länder där fascister och extremister på riktigt är ett hot mot människor. Där folk misshandlas eller arresteras för att ha "fel" åsikter, eller trakasseras i vallokaler.
Att påstå att SD-politiker i Västerås eller Kajsa Ekis Ekman äventyrar människors "trygghet" är att helt sakna perspektiv.