För drygt tre månader sedan röstade riksdagen igenom en ny könstillhörighetslag. Själva voteringen var rätt odramatisk, trots ihärdiga försök av diverse sverigedemokrater och kristdemokrater att förlänga debatten och på så sätt skjuta upp voteringen röstades den nya lagen igenom den 17 april med en förkrossande majoritet.

Det intressanta med denna historia är inte voteringen i sig utan den på många sätt vidriga debatt som ledde upp till den. Otroligt grova anklagelser och påhopp florerade i debatten. Attackerna kom inte bara från anonyma konton på X utan från väl etablerade offentliga personer.

Man undrar ju hur de som drev på allra hårdast, de som likställde transpersoner med pedofiler och våldtäktsmän, reflekterar över sitt beteende i dag när känslorna inte är lika heta. Kan de säga att de är stolta över vad de gjorde?

Jag hoppas inte det. Jag hoppas att det här andhålet har gett dem tid att reflektera och inse att demonisering av transpersoner och hat riktat mot dem som slåss för mänskliga rättigheter inte gör världen till en bättre plats.

Det är ett år kvar till den nya lagen träder i kraft, den kommer göra det lite lättare att ändra sitt juridiska kön. Men även om den nya lagen är ett steg i rätt riktning är den bara en liten del av vad som behöver göras för att förbättra transpersoners situation.

I Uppsala tar det ungefär fyra till fem år för vuxna människor att få ett första besök hos den könsbekräftande vården. Alltså inte ett första besök där man påbörjar någon form av behandling, utan ett första besök där man påbörjar en ofta lång process för att utreda huruvida man kvalificerar sig för diagnosen könsdysfori.

Det finns faktiskt inga omständigheter som gör det okej att någon ska behöva lida i fem års tid innan man ens kan börja processen att få hjälp.

Suicidförsök är nästan sex gånger vanligare för transpersoner än cis-personer. Könsbekräftande vård har en positiv effekt och minskar den psykiska ohälsan bland transpersoner.

Men det är inte bara tillgång till vård som är helt avgörande för att rädda liv. Det är minst lika viktigt att omgivningen, i form av familj och skola, accepterar dig för den du är. Ett faktum som gör de angrepp som utfördes på transpersoner under debatten om den nya könstillhörighetslagen, ännu mer förkastliga. Att piska upp en hatstorm på det sättet är djupt oansvarigt och kan få allvarliga konsekvenser för personerna man siktar in attackerna på.

Med tanke på att situationen ser ut som den gör är det knappast märkligt att transpersoner söker alternativa sätt att behandla sin könsdysfori. Det är uppenbarligen mer riskabelt att beställa hormoner på nätet och dosera själv, men många känner att det är deras sista utväg. I ett läge med sådan självmordsstatistik och med de risker som självmedicinering kan innebära är det oansvarigt att inte ge människor tillgång till den vård de behöver.

Det kanske vanligaste argumentet emot att ge människor denna vård är den ånger de möjligtvis kan känna längre fram. Det här är så klart någonting som måste tas på allvar. Men samtidigt måste vi komma ihåg att de transpersoner som ångrar sin könsbekräftande vård är försvinnande få, bara runt 2 procent faktiskt.

Vill vi göra skillnad för en utsatt grupp på riktigt måste både kötiderna till vården bli kortare och det hat samhället ofta utsätter dem för minska, annars är risken stor att statistiken blir än värre.