Trots framhjulsdrift och otaliga rallyframgångar. Och trots en för vissa obegränsad kärlek till allt från ”djungeltrumman” 92:an till 900 Turbon på 80-talet, manifesterad i exempelvis boken/filmen En man som heter Ove. Trots allt detta upphörde tillverkningen av bilmärket Saab för tio år sedan.
Jag kommer att tänka på Saab när Akademiska sjukhuset i Uppsala redovisade ett underskott på över en halv miljard för 2019. Underskott för 26:e året i rad! Saab gick inte heller med vinst under 20 år. Ägare som GM och Spyker försökte, utan resultat. Ändå fortsatte bilarna att byggas. Som exempel från det privata näringslivet är Saab någonting helt unikt.
Politiskt valda församlingar har andra alternativ för att hantera underskott: Att låta verksamheter som går med överskott täcka upp, att öka på låneskulden eller att höja skatten och låta skattebetalarna stå för notan. Men ingenting av detta är naturligtvis hållbart i längden, och i fallet Akademiska kan man sannerligen tala om längd.
Det krävs besparingar. Och för 2020 finns tre förslag som ger mycket begränsad effekt på ekonomin: en permanent nivå för den inköpta vården, färre resor och utbildningar och en allmän uppmaning att hålla budget. Samt ett förslag som skulle kunna få effekt men inte kommer att få det – personalminskningar. ”Det går inte att spara så stora summor och underskottet om ett år kommer att vara lika stort”, säger läkarföreningens Knut Bodin (UNT 8/1). Historien ger honom rätt.
Ett lysande undantag på Akademiska var 2011, då underskottet minskade från 300 till 200 miljoner. Sensationellt nog var det exakt enligt den budget som skulle ta bort underskottet på tre år. Metoden var veckouppföljningar ned på avdelningsnivå där varje avvikelse noterades och följdes upp. Det var ett fönster av något som varje verksamhet måste ha för att fungera, nämligen kontroll. Utan kontroll av kostnaderna går allt överstyr, vilket det också gjorde igen på Akademiska året därpå.
Utan kontroll vet ingen om vården är över- eller underfinansierad. Det största problemet för UAS är varken personalbrist eller kostnaden för hyrpersonal. Det är att ingen vet vad det kostar, att underskotten alltid kommer som en chock. Om inte politiker och sjukhusstyrelse har kontroll, vem har det då? Kanske landets mäktigaste yrkesgrupp, läkarna, som alltid kan motsätta sig effektiviseringar med hänvisning till patientsäkerheten?
Det är dags för staten att ta över ansvaret för universitetssjukhusen. Ackis flyter fritt på havet, och har inte ens någon framhjulsdrift att falla tillbaka på.