Antalet covid-19-patienter i intensivvård (IVA) är ungefär en femtedel mot när det var som flest, i månadsskiftet april-maj. Då låg en bit över 500 med covid-19 i respirator i Sverige, nu är det dryga 100. Det är en välbehövlig, för att inte säga nödvändig, paus för vårdpersonalen, särskilt som det också är semestertider. Man får hämta andan inför hösten då vårdskulden, inställda behandlingar och operationer, ska betas av samtidigt som det kan komma nya coronautbrott när samhället rullar i gång.
Men inte en sekund har man fått hämta andan från febriga eller allmänt opassliga vårdbesökare på landets akutmottagningar. De har hållit sig därifrån några månader, medvetna om krisen under pandemin. Men så snart man uppfattar en lättnad är det tydligen dags att bege sig till akuten. Vem orkar sitta i telefonkö till vårdcentralen eller 1177 och kanske få träffa en läkare någon gång längre fram i tiden?
Vilka lärdomar finns från coronapandemin? Det har talats om luftföroreningar och hur man tidigare orkat sitta i bilköer under alla dessa år. Onödiga flygresor till onödiga jobbmöten. Man kan lägga till onödiga sjukbesök. Vad hände med alla dessa sjuka som inte kan vänta, men som bara försvann under tre-fyra månader? Och varför måste de komma tillbaka på en gång?
Akutläkaren Katrin Hruska skrev på Twitter efter sitt pass på Mälarsjukhuset i Eskilstuna: ”Kaoset på akuten är tillbaka. Gamla som unga söker för icke-akuta besvär … Avdelningarna har inga platser”. Det går inte längre att hålla avstånden i väntrummet och hela pandemin tycks som bortblåst när patienterna strömmar in. ”Hela känslan av att alla måste hjälpas åt, den är ju borta”, säger hon till Expressen (6/7).
Så sent som i januari rådde kaos på akutmottagningarna på flera sjukhus i Stockholm. För ett år sedan beskrevs akuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala som ”en krigszon varje kväll”. Det var alltså före coronakrisen, före tälten, fältsjukhusen och hundratals med behov av intensivvård.
Regionerna har under flera decennier pratat om problemen med vårdhierarkin, att man ska få vård på rätt nivå. Det handlar om att freda storsjukhuset genom att göra primärvården mer tillgänglig, och helst genom att hålla patienterna hemma. Det görs försök med närakuter, telefontjänsterna byggs ut kraftigt samtidigt som nätläkarna gjort entré. En lärdom av allt detta: Ju mer vård som erbjuds, desto mer vill man ha. Man hade kunnat fråga världens mest vårdkonsumerande folk, amerikanerna.
Hittills i år har 70 000 operationer ställts in i Sverige. Vårdskulden fanns redan före pandemin och den kommer att fortsätta växa i höst, särskilt om smittspridningen av covid-19 skulle ta fart på nytt. Skulden finns i hela landet och kommer att ta lång tid att beta av. Regionerna kan inte stötta varandra heller, som man brukar göra.
Ovanpå allt kommer alltså de smockfulla akutmottagningarna. Där finns de som borde ha kommit under coronan men stannade hemma – att cancerdiagnoserna i Stockholm minskade med 30 procent i våras (SR 7/7) är illavarslande. Men den stora majoriteten är sådana som borde stanna hemma och möjligen kontakta husläkaren. Många är det synd om, de kan ha svår värk eller psykiska besvär, men akut sjuka är de inte.
Efter den gångna våren borde sjukvårdspolitikerna ha fått råg i ryggen att ta krafttag mot onödiga akutbesök. Hälso- och sjukvårdslagen är en ramlag. Det måste gå att genom information och nya regler styra vårdbehovet. Man måste vara beredd. Sjukhusen har nyligen varit som krigsskådeplatser på fullt allvar, och de kan bli det igen.