Valstugor på Stora torget under EU-valet i maj 2024, som bemannas av partiernas medlemmar.
Hur kan det vara så att allt färre engagerar sig i partipolitiken, samtidigt som allt fler blir politiskt intresserade?
När de politiska rörelserna var som störst hade till exempel Centerpartiets ungdomsförbund (som då var störst) 200 000 medlemmar. I dag ska de vara glada om de når upp till 2000 medlemmar vid årets slut. Trenden gäller alla partier, från vänster till höger.
Detta trots att det politiska intresset hos befolkningen är större än på mycket länge.
Det finns såklart många anledningar att folk inte går med i ett parti. Ett mycket vanligt svepskäl är att man inte håller med om allt ett parti tycker.
Men inte ens partiledarna tycker som hela partiprogrammet. Det säger sig självt att ett partis politik är ett resultat av kompromisser och majoritetsbeslut av partiets medlemmar. Man kan endast ändra ett partis linje i en fråga genom att delta i den interna demokratin.
Det får mig att tänka på när tv-personligheterna Filip och Fredrik i valrörelsen 2010 uppmanade tusentals somalier i Sverige att gå med i SD. Då skulle SD:s medlemmar inte vilja vara kvar längre – problemet löst!
Nu blev det såklart inte så, men Filip och Fredrik hade en viktig poäng: ett parti blir vad medlemmarna gör det till.
En annan – mer förståelig – anledning är att allt fler tvivlar på politikens förmåga att lösa problem. I den offentliga debatten spär toppolitiker på politikerföraktet och försvagar tilliten till politikens handlingsförmåga. Debatten präglas av populistisk retorik och populistiska förslag, som varken får tonläget eller konfliktnivån att förändras – snarare förvärras.
Enligt Ungdomsbarometern 2024, anser 68 procent av ungdomarna att samhället är på väg åt fel håll. Samtidigt tror inte 56 procent av de tillfrågade att politikerna kan lösa samhällsproblemen. Dessa siffror i den årliga mätningen förvärras år efter år. Tron på demokratin minskar.
Det är mycket oroande.
Här har partierna flera hemläxor att göra.
I dag går kortsiktig taktik framför långsiktig strategi. För mycket fokus läggs på opinionsmätningar och det snabbt föränderliga nyhetsflödet. Det ger dålig politik, löser inte problemen på riktigt – och minskar tilliten till politiken.
Ett parti blir vad medlemmarna gör det till. På bild: Ombud på partikongresser för S och M, och Gunnar Strömmer (M).
Därtill sprider flera politiker, för att inte verka ”verklighetsfrånvända”, en framtidspessimistisk och skrämselbetonad bild av verkligheten. Det är också ett reellt problem att politiker både till vänster och höger hellre verkar ta makten till varje pris, än att i ur och skur torgföra och stå fast vid sina värderingar och reformer.
Det enda sättet att vända utvecklingen är att fler ägnar sig åt det politiska hantverket. Fler behöver ge sig in i partipolitiken.
Politikerna skulle må bra av lite konkurrensutsättning.
Vi kan ha grundlagar och högsta domstolar som yttersta skydd, men demokratin är bara så stark som hur mycket befolkningen deltar i och tror på den.
Uppsala kommunfullmäkte, som består till största del av fritidspolitiker. Borde inte du bli en av dem?
Det politiska hantverket kräver sitt jobb. Det är mycket mer krävande än att dela virala upprop på sociala medier, sätta den obekväma släktingen på plats vid julfiranden eller gnälla över att politikerna inte gör rätt saker när man läser nyheterna.
Men om man inte tycker andra gör det tillräckligt bra, får man göra det själv.
Du borde därför fråga dig själv, om det inte vore ett bra nyårslöfte att gå med i ett parti och ta dig i väg på ett första möte? De kommer att ta emot dig med öppna armar.
Välj det parti som står dig närmast – och ge dig sjutton på att förändra det du inte gillar. Det är lättare att påverka ett parti inifrån än man kan tro.
Det är trots allt vad folket gör med politiken som avgör resultatet. Din politiska passivitet gör inget annat än försämrar demokratin.
Var och en kan bara börja med sig själv. Annars får man de politiker man förtjänar.