Vid bardiskarna i Spanien samlas folket mellan två och fyra på vardagseftermiddagarna. De finns på matmarknaderna, i kaféer eller på restauranger. Man tar dagens meny, lite färdig potatisomelett eller några andra tapasrätter, ett glas öl eller en kopp kaffe. Där finns den arbetande befolkningen och där finns de som tidigare arbetat. De kommer dag efter dag till sitt stamställe. Så var det fram till att landet stängde och gatorna tömdes för två veckor sedan.
Det är klart man funderar på varför just Spanien passerat Kina och snart också Italien i antalet dödsoffer för coronaviruset. Det kommer att utvärderas så småningom, just nu är det mest spekulationer. Det spekuleras i det myckna resandet kors och tvärs i Spanien dagarna före nedstängningen. Medan Italien lyckades begränsa smittan till i huvudsak tre regioner har Spanien fått ett nationellt problem.
De sociala kontakterna är som alla kan se fler i södra än i norra Europa. Vid nämnda bardiskar är trängseln alltid hög. Fler reflektioner från en som prövat på att bo i Spanien och många gånger ätit lunch på detta vis: En stor majoritet av gästerna är män. Många av dem är eller har varit rökare också, även om de inte längre får röka på barer eller kaféer.
Det finns än så länge begränsade studier om rökning och coronaviruset. Israel har testat 80 coronapatienter och kommit fram till att risken för att bli allvarligt sjuk är 14 gånger högre för rökare än för ickerökare. I Kina har det kunnat slås fast att en majoritet av dödsoffren för corona är män, och WHO anser att rökning kan vara en avgörande faktor. I Kina röker 50 procent av männen men bara två procent av kvinnorna.
Carlos III Health Institute i Spanien har studerat 16 000 coronafall som orsakat 566 människors död. Kvinnor löper nästan lika stor risk att bli smittade enligt studien, 48 procent av fallen var kvinnor. Men nästan dubbelt så många män avled av sjukdomen, 376 mot 190.
Små sociala skillnader mellan länder har förstorats upp under de nationella krishanteringarna av coronaepidemin. Dessa kan bli helt avgörande för vilka restriktioner man bestämmer sig för att införa, om de blir effektiva eller inte. De gemensamma problemen, inom EU och globalt, har tillfälligt kommit i skymundan. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen påminde i sitt tal i torsdags om vikten av solidaritet, i en tid när alla ser över sin egen sjukvård och tillgången på skyddsutrustning.
Det har inte ens gått två år sedan Sverige plågades av torka och omfattande bränder, då italienska plan och polska brandmän kom till vår undsättning. Den första frågan var inte hur vi planterat vår skog så att bränderna inte kunde stoppas. Vi behövde hjälp, andra ställde upp. Detsamma bör vi göra under coronakrisen.
Klimatet är ett gemensamt problem, risken för pandemier ett annat. Coronaviruset slår just nu obönhörligt mot alla ekonomier, som sinsemellan har mycket olika förutsättningar att stå emot. Italien och Spanien har knappt kommit ur 2010-talets finans- och eurokris, och plågas fortfarande av en exceptionellt hög skuldsättning respektive arbetslöshet. I andra änden av skalan finns Sverige, där stödpaketen kan höja statsskuldens nivå från 30 till kanske 40 procent av BNP.
”Det behövs en Marshallplan bygga upp Europa igen”, sade ministerrådets president Charles Michel i veckan, syftande på en kontinent som totalförstörts av andra världskriget. Det är drastiskt. Men det är lika bra att börja där, och att åter börja bygga upp den solidaritet som det just nu finns ett stort underskott av.