Dels fanns det verkliga fake news, orkestrerade av auktoritära och populistiska krafter över hela världen med syfte att välta den liberala demokratin. Dels också påstådda fake news, där samma grupper hävdade att ett etablissemang bestående av traditionella medier och politiker avsiktligt mörkar verkligheten och ger en felaktig bild av till exempel klimatförändringar eller migrationens konsekvenser.
Det senare har inte riktigt tagits på allvar, förrän med mindre än en vecka kvar till det amerikanska valet. Först nu börjar även svenska journalister inse att det inte bara finns amerikanska medier som är för Trump, som Fox News, utan även medier som är mot presidenten.
Författaren och krönikören Alex Schulman (Aftonbladet 24/10) och SvD:s USA-korrespondent Malin Ekman (26/10) ger flera exempel från CNN och New York Times på hårt vinklade respektive nedtonade nyheter. Exempel på sådant som tonas ned kan vara ”en förmildrande syn på Donald Trumps coronahantering”, skriver Ekman.
Men det är väl skillnad? Donald Trump har enligt Washington Post framfört över 20 000 felaktiga eller vilseledande påståenden under sina fyra år som president. Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver om kunskapsföraktet i sin essä Sanningen som politiskt slagfält (Timbro, 2020) och på DN Debatt (13/10). I populismens tidevarv riskerar sanningen att ”reduceras till den verklighetsbeskrivning som bäst motsvarar 'folkets' uppfattning i dess konflikt med samhällets 'elit'”, skriver de.
Desto större anledning då att inte ”mörka” om man jobbar på public service eller morgontidningar. Vad det handlar om är tendentiös rapportering där vissa fakta av olika skäl utelämnas. Det fungerar som utmärkt bränsle för populister (”då är ingenting sant”) och blir förvirrande för mediekonsumenter som har betydligt fler kanaler att gå till i dag än tidigare.
Förra veckans nyhet om att det var ”fullt på IVA i Uppsala” rapporterades på olika vis i riksmedierna, utan att man för den skull ljög. ”Fullbelagt”, skrev Expressen (23/10) med kommentaren ”ungefär som i våras” från en undersköterska. I andra artiklar framgick att det fanns ”fler” platser under våren. Flera gav också den fullständiga bilden, att IVA under våren var tre gånger så stort.
Detta kan uppfattas som att pandemin dramatiseras i onödan. Egentligen handlar det väl om att journalisterna ibland verkar i en slags symbios med Folkhälsomyndigheten för att ”folket” inte ska tro att faran är över. Men det är faktiskt inte journalistikens uppgift. Det är bara en tidig julklapp till populister som skriker om fake news.