1884 åtalades August Strindberg för blasfemi. I en novell i Giftas I gjorde han misstaget att beskriva vinet och oblaterna vid nattvarden som vanlig mat. I åtalet stod skrivet att han gjort sig skyldig till “hädelse mot Gud eller gäckeri av guds ord eller sakramenten”. 

1970 upphävdes samtliga inskränkningar av yttrandefriheten med hänvisning till religion. Men nu tycks allt fler röster höjas för att kringskära yttrandefriheten i och med den senaste tidens koranbränning. Nyligen gick 15 muslimska församlingar i Stockholm ut i ett upprop för att ändra svensk grundlag: “Vi vill inte att det ska vara lagligt i Sverige att bränna heliga skrifter som Koranen, Bibeln och de judiska skrifterna och att det samtidigt ska bli förbjudet att håna de olika religionerna” säger en av imamerna för uppropet (DN 14/9) 

Liknande tankeströmmar tycks även förekomma inom Svenska kyrkan, dock utan krav på grundlagsändring. Ärkebiskop Antje Jackelen och tolv kyrkoledare fördömer koranbränningen: “Sådana handlingar innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning.” (SKR, 13/9). 

Visst är det fullt rimligt att fördöma kränkningen av en religiös skrift. Det är fritt fram att göra det i ett fritt samhälle. Problemet är bara att en sådan handling av Svenska kyrkan beskrivs som ett “hot” mot folks rätt till tro. 

Samtidigt som debatten om yttrandefrihetens gräns har pågått i Sverige har rättegången mot 14 medhjälpare till islamisterna som attackerade satirtidningen Charlie Hebdo under 2015 inletts i Frankrike. I SvD (2/9) beskrev Teresa Küchler att 28 procent av de franska muslimerna inte fördömer terrorattentatet på satirtidningen. I rapporten “Blasfemi - yttrandefriheten offras på religionens altare” (2013) konstateras att ungefär hälften av alla världens länder har lagar mot att håna religion. Muslimska länder som Afghanistan, Iran, Saudiarabien och Pakistan har de allra hårdaste blasfemilagarna, där yttrandefriheten i princip är icke-existerande (The freedom of Thought report, 2019). I Pakistan dömdes nyligen en kristen till döden efter att ha skrivit nedsättande om profeten Muhammed (DN 10/9). Men även i Europa finns lagar mot blasfemi: I Ungern stämdes en karikatyrist för att Ungerns regering ville “skydda kristnas rättigheter” efter att han tecknat Jesus på korset. 

Att religion har blivit mer påtagligt i Sverige de senaste åren kan inte undgått någon, det märks inte minst i mängden politiska konflikter. Allt från böneutrop, separata badtider för män och kvinnor, religiösa friskolor, slöjan, omskärelse, samvetsfrihet för att utföra abort och inte minst debatten om islamistisk radikalisering och extremism är ständigt på tapeten. 

Tänk om detta var omöjligt att ifrågasätta i Sverige? Tänk om du riskerade åtal om du kritiserade böneutrop eller ifrågasatte slöja på små flickor? Eller om du likt August Strindberg påpekade att du inte trodde att oblaterna var Jesu kropp? 

Man måste skilja på kritik och hån mot religion, som naturligtvis måste förbli lagligt, och hot och fysiskt våld mot någon som utövar religionen, vilket inte bör vara lagligt. I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam, flera decennier efter att den sista åtalet för blasfemi i Sverige genomfördes. 

Men vår allra viktigaste och mest grundläggande frihet är rätten att uttrycka oss fritt. Utan den kan vi inte påverka eller förändra samhället. Utan den låses kättare in eller dödas i religionens, kungens eller diktatorns namn. Vi måste vara stenhårda så att vi inte kompromissar med vår yttrandefrihet.