2017 utmanade Birgitta Ohlsson Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna.
Det är svårt att veta var man ska börja. Tidigare liberala statsrådet och riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons sommarprat (sändes 25/6 i P1) berör på ett såväl personligt som politiskt plan. Den första delen av programmet ägnas huvudsakligen åt hennes kamp mot cancern. Det som först var allvarlig bröstcancer, men som sedan kom tillbaka som leukemi.
Ohlsson talar sakligt om vad som egentligen är oerhört omvälvande och upprivande. För henne och hennes familj kommer livet inte att bli som de föreställt sig.
Det är en berättelse som rör om i djupet av hjärtat också om den frikopplas från Birgitta Ohlssons politiska gärning. Men Ohlsson har betytt oerhört mycket just politiskt för liberaler i min generation.
Oavsett om man gillade eller inte gillade henne – hon rev upp känslor redan som ordförande för Liberala ungdomsförbundet – var det någon man förhöll sig till. Antingen som förebild eller som politisk motståndare. Hon har en utstrålning och en förmåga att ”gå igenom rutan” som är sällsynt hos svenska politiker.
Det är så klart lockande att fundera kring hur det hade sett ut om hon tagit över som partiledare efter Jan Björklund. I riksdagsvalet 2014 fick hon nästan dubbelt så många personkryss än Björklund fick i Stockholm. Och trots att skillnaderna, då, rent sakpolitiskt inte var så stora mellan henne och den dåvarande FP-ledaren, tilltalade hon helt andra väljargrupper. Samtidigt som hon också anklagades för att stöta bort borgerliga väljare.
Ett Liberalerna under ledning av Birgitta Ohlsson hade med största sannolikhet gjort helt andra vägval än dagens parti. I sitt sommarprat är Ohlsson tydlig med att hon inte hade samarbetat med Sverigedemokraterna, att hon inte hade gått med på en strypt arbetskraftsinvandring eller lättvindigt accepterat ökade möjligheter att avlyssna befolkningen.
Men hade L också haft ett större väljarstöd? Det är tveksamt. Under tiden som partiet ingick i Januariöverenskommelsen gick man kräftgång i opinionen. Liberalernas medlems- och väljarkår har inte längre samma åsikter som för 20 år sedan. Förändrar man sin politik, skiftar också väljarbasen.
Birgitta Ohlsson sammanfattar det själv kärnfullt när hon kommenterar sitt misslyckade försök att bli partiledare: ”Det var ett annat typ av liberalt parti än jag ville leda.” Ändå är det svårt att inte tänka ”tänk om”. Hur hade det politiska landskapet sett ut då? Vilka hade då regerat landet? Och detta alldeles oavsett vad det betytt för Liberalernas opinionssiffror.
Ohlsson sa ofta att ”det privata är politiskt”. Det bestående intrycket av sommarpratet är också att man tänker och berörs, både politiskt och privat.