Varför är det så svårt att förstå? Det är det första som slår mig när jag läser reportaget om 52-åriga Kia (21/1) som äntligen fått sitt eget boende tack vare Uppsalas Bostad först-program. Varför är det så svårt att förstå att den svenska repressiva narkotikapolitiken missar målet. Gång, på gång, på gång.
Redan för snart tretton år sedan slog den dåvarande statliga Missbruksutredningen fast att den svenska missbruksvården inte i första hand varit resultatet av vetenskapliga framsteg, utan vilade på ”politisk-ideologiska överväganden”.
Trots att det gått mer än ett decennium sedan dess och att det internationellt skett en positionsförskjutning från repressiv politik till mildrande åtgärder, står den officiella svenska hållningen fast: mot narkotikabrottslighet och missbruk gäller hårda tag. Regeringen till och med skärper straffen i ett försöka att hålla missbruket nere.
Bostad först, som sedan 1 september 2023 återinförts i Uppsala (det fanns tidigare i kommunen mellan 2016 och 2019), är raka motsatsen till den svenska nolltoleranspolitiken. Det som gör arbetet unikt, och som också är vad det kritiseras för, är att hemlösa erbjuds en bostad utan att det ställs krav på drogfrihet eller behandling. De som deltar i programmet får dock stödinsatser för att klara av att bo kvar i bostaden.
Drogfriheten då? Ja, den kan komma sedan. Tak över huvudet är det viktiga, samtidigt som förhoppningen är att det är lättare att bli av med eller hantera till exempel missbruk om man har en fast punkt i tillvaron.
Det är precis den rationella utgångspunkt som man hade önskat att också det officiella Sverige hade haft.
Syftet med en nationell drogpolitik borde vara att dels förebygga missbruk, dels att lyfta individer ur drogberoendet, samtidigt som konsekvenserna av skadligt missbruk minimeras för den egna personen och omgivningen. Även om det blir på bekostnad av repressivitet och symbolisk nolltolerans. Som med Bostad först. Om det fungerar som det är tänkt.
Än så länge har fyra personer i Uppsala fått bostad genom Bostad först och ytterligare två är på gång att få det. Det är så klart för tidigt att utvärdera det nya försöket i Uppsala, men förhoppningsvis blir det en framgång.
Både på nationell och på lokal nivå, måste ju det viktiga vara resultatet av sociala insatser, inte vilka principer de vilar på. Om målet är att så många som möjligt ska slippa hemlöshet och kunna leva ett drägligt liv trots missbruk, måste det styra vilka åtgärder som sätts in.
Det är något som man fattat i Uppsala. Frågan är bara när – eller om – insikten också når fram till vår regering.