Tack för fri press, Lars Johan Hierta

Aftonbladets historia visade åter hur kontraproduktivt det kan vara att med förbud försöka tysta det fria ordet.

Ledarkrönika 21 november 2021 06:29
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.

I onsdags bjöd liberala Frisinnade klubben in till ett kvällsseminarium, på ABF i Stockholm, om Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Gösta Arvidsson, författare till "Lars Johan Hierta och hans tid: Då demokratins dörrar öppnades" (Carlssons, 2021), berättade engagerat om Hierta och kretsen liberaler som på 1800-talet kämpade för demokrati och frihet.

Berättelsen om Hierta är inte bara berättelsen om ett intressant liv som började i Uppsala 1801, med både trubbel och fantastiska framgångar. Det är också en berättelse om hur Sverige fick en fri press och om processen från den gamla ståndsriksdagen till ett starkare folkligt inflytande.

 

I liberala kretsar under första halvan av 1800-talet diskuterades idéer av bland andra John Stuart Mill och Adam Smith, om likabehandling mellan män och kvinnor, demokratin och rösträtten, om mjukare straff och om att "var och en är en, men en är inte mer än en". De radikala idéerna uppskattades förstås inte av regeringen eller kungen. 

Hierta, som tidigare hade vunnit Riddarhusets tävling i snabbskrivning, startade tidningen Aftonbladet 1830. I slutet av det året kom det första numret ut. Eftersom tidningen kom ut på eftermiddagarna kunde morgonens telegram och utländska nyheter komma med i tidningen – innan de publicerades i andra tidningar på morgonen efter. Det listiga tilltaget gjorde konkurrenterna rasande. 

 

Tidningen blev inte mindre populär av att statsmakten försökte komma åt den genom åtal och förbud. Flera gånger åtalades och stoppades tidningen. Åtalen handlade till exempel om ett harmlöst skämt om Ryssland, eller att tidningen hade uppmanat till namnunderskrifter i en fråga om riksdagen.

Det kom också två dödsdomar mot tidningens medarbetare, för "majestätsbrott", men kungen och regeringen ville egentligen inte verkställa domarna. Det fnissades i salen på ABF när Gösta Arvidsson berättade om hur den ene Aftonbladetmedarbetaren, Anders Lindeberg som ifrågasatte det kungliga teatermonopolet, sade "jag kräver att bli halshuggen!". Han krävde att det dessutom skulle ske på hans födelsedag. Lindeberg vägrade lämna fängelsecellen och fick luras ut. 

 

Makthavarna borde även ha insett att det inte skulle fungera att med indragningsmakten försöka bli av med tidningen. Hierta satte det i system att ständigt starta tidningen i nytt namn, med en ny ansvarig utgivare. Efter det Det nya Aftonbladet kom Det nyare Aftonbladet, sedan kom Fjerde Aftonbladet, Femte Aftonbladet och så vidare. Eftersom Hierta betalade böter som ansvariga utgivare fick var det inga större bekymmer att få folk att ställa upp.  

Lagen visade sig inte fungera, indragningarna upphörde och indragningsmakten avskaffades till slut.

Aftonbladets historia är en viktig del av den svenska yttrandefrihetens historia, och den visade ännu en gång hur kontraproduktivt det kan vara att med tvång och förbud försöka tysta det fria ordet. 

Den liberale författaren Johan Norberg beskriver det träffande i Den svenska liberalismens historia (Timbro förlag, 2020): ”I själva verket var indragningarna den bästa reklamen som en radikal tidning kunde få, och alltjämt politiskt intresserade fick sympati för oppositionslägret.”

 

Som riksdagsledamot drev Hierta frågor om näringsfrihet, för att avskaffa husagan, ökad jämställdhet och mycket annat. En av hans många affärsidéer var stearinljustillverkning, han grundade Liljeholmens Stearinfabrik.

Det är fantastiskt hur mycket en enda människa kunde göra och betyda för sin tid - och för tiden efter.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa