Sverige är fantastiskt på så många sätt. Allemansrätten, jämställdheten, Pridefiranden, naturen, demokratin, tryggheten… och bara det att vi var först i världen med att förbjuda barnaga!
Men som med allt annat kan även svensk nationalism gå till överdrift.
Under våren har en coronapatriotism blommat upp. Och då syftar jag inte primärt på de många svenska flaggorna på presskonferenserna, eller att ministrarna bär flaggan på kavajslaget.
Ingen har haft facit på hur man bäst hanterar coronaviruset. Ändå har tvärsäkerheten funnits där. Som hur den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke kommenterade att Sveriges strategi sticker ut i ett internationellt perspektiv: ”alla andra gör fel”.
Inställningen att vi är så mycket bättre än andra länder märktes också när exempelvis Anders Tegnell nyligen i P1:s söndagsintervju ställde ”ett modernt och rikt samhälle” som det svenska mot Kina och Italien som har ”mindre resurser” för att skydda äldre.
Italiens ambassadör i Sverige, Mario Cospito, fick därefter gå ut med påpekandet att den italienska sjukvården enligt WHO rankas som näst bäst i världen. Och den svenska? På plats 23. Italien har såväl högre medellivslängd som fler sjukvårdsplatser per 1000 invånare, förklarade Cospito.
För den svenska regeringen verkar ”bilden av Sverige” alltjämt stå i fokus. Våra jämförelsevis höga dödstal gör att en del länder diskuterar om deras gränser ska vara stängda för svenskar eller ej. Utrikesminister Ann Linde (S) kommenterar det hela med att det är ett problem när länder inte har ”den rätta bilden” av vårt land. Eller så oroas man över smittspridning?
Coronanationalismen har också märkts i medier. Expressens Jens Liljestrand skrev exempelvis en text med rubriken ”Anders Tegnell är den svenska nationalsjälen förkroppsligad” (15/4).
Liljestrand frågade sig om vi inte ”upplever en blågul guldålder”, och berömde det politiska etablissemanget för att vara ”värdiga” och ”konsensussökande”. Tegnell är enligt skribenten ”effektiv, trubbig, oglamorös, korthugget humoristisk men aldrig utan ett stråk av nordiskt vemod, frostigt blängande på den frågvise tyske journalist som envisas med att dyka upp på varje presskonferens".
Det kan mycket väl vara så att vi får anledning att sträcka på oss lite extra när krisen är över. Men en dos ödmjukhet är aldrig fel. Särskilt inte när så mycket är ovisst. Den som står stadigt borde inte behöva betona att vi minsann är bäst, rationella och värdiga, och att andra har ”fel bild av Sverige”.
Visst kan andra lära mycket av oss, men inte heller Sverige saknar fläckar.