Svenska politiker behöver bättre försvara yttrandefriheten. Ja, även i tider av krig - särskilt i tider av krig.

Putins propaganda är ett bra exempel på det slitna uttrycket att krigets första offer är sanningen. 

Redan under krigets andra dag varnade Myndigheten för Psykologiskt försvar för "oerhört mycket desinformation" om invasionen av Ukraina.

I Ryssland måste medier använda sig av ryska officiella källor i rapporteringen om kriget. Journalister får inte heller använda relevanta begrepp som ”invasion”, "krig" eller ”attack”. Brott mot lagen om desinformation kan ge flera års fängelse. Flera mediers webbplatser - som BBC och Deutsche Welle - är delvis oåtkomliga i Ryssland, rapporterade nyhetsbyrån AFP i fredags.

Till skillnad mot diktaturer brukar demokratier vara försiktiga med att försöka hindra information.  

Ändå beslutade EU snabbt att förbjuda de ryska medierna Russia Today och Sputnik från att sända i unionen. När jag ifrågasatte beslutet fick jag invändningar som att det i rådande situation är en nödvändig och bra åtgärd. De är ju propagandakanaler för fienden. 

Även EU-minister Hans Dahlgren lät i veckan meddela att Sverige står bakom EU i frågan, men att det bör finnas hänsyn till nationella lagar.

"Vår minister kunde ha medgett att beslutet att hindra sändningar inte är förenligt med vår syn på yttrandefrihet", säger yttrandefrihetsexperten Nils Funcke när jag frågar honom om hur han ser på EU:s beslut. Det borde vara upp till distributörerna att avgöra vad de sänder, det är inget som EU eller svenska myndigheter ska lägga sig i. Stater ska lagföra yttranden som eventuellt bryter mot lagar, inte hindra distributionen. Där har makten alltid satt in en stöt. Det ska inte EU syssla med", säger Funcke. 

EU-minister Dahlgren visade sig snart få sällskap av Ulf Kristersson. När moderatledaren intervjuades i SVT:s 30-minuter i onsdags fick han frågan om det var rätt av EU att stänga ner de ryska kanalerna, och svarade "i grund och botten ja". Det är "svåra beslut" lade han till när det kom en motfråga, men förtydligade ändå sin hållning med att "vi kan inte ha desinformation som sprids".

Att hindra distributörer från att tillåta sändningar eller uttryck får mig att tänka på när webbhotellet Levonline kontaktades 2006. Laila Freivalds, utrikesminister i Göran Perssons socialdemokratiska regering, visade sig då ha varit inblandad i att stänga ner SD-Kurirens webbsida i samband med debatten om danska Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer. 

Det slutade med att utrikesministern fick avgå. Då fanns det nämligen en kritisk opposition (Folkpartiledaren Lars Leijonborg anmälde Freivalds till Konstitutionsutskottet).

Även om man tyckte väldigt illa om Sverigedemokraterna och deras planerade "karikatyrtävling", och även om säkerhetsläget såg ut att vara allvarligt för till exempel svensk ambassadpersonal i länder där karikatyrerna i fråga väckte omfattande protester, får makten inte stänga ner sajter hur som helst.  

Om ryska medier i det spända läget i dag bryter mot exempelvis lagen om hets mot folkgrupp bör det hanteras i en rättsprocess. I stället förbjuder EU - däribland Sverige – alltså sändningar av medier som politisk markering. I bästa fall ett slag i luften, i värre fall rent kontraproduktivt och något för Putin att utnyttja i sin propaganda. 

Information och tankar försvinner inte av censur och förbud. Det är en lärdom som diktaturer brukar ha märkbart svårt att ta till sig, men som i demokratier borde vara en självklarhet.