Europeiska unionens råd, även kallat ministerrådet, är en av EU:s lagstiftande församlingar. Dess ordförandeskap roterar, och i vår tar Sverige över efter Tjeckien. Det innebär ett tungt ansvar, men oavsett vem som vinner valet är risken stor att det svenska ledarskapet kommer framstå som virrigt.
Socialdemokraterna har uppvisat ett väldokumenterat ointresse för EU-frågor, senast exemplifierat av att man presenterade sina ordförandeskapsprioriteringar i utrikesutskottet. Moderaterna har visat något större intresse, men har inte heller en självklar inriktning. Sveriges insats som ordförandeland 2009 under regeringen Reinfeldt kan sammanfattas som ljummen, om än med tuffa förutsättningar.
Inför ordförandeskapet har Sverige fem prioriteringar; säkerhet, brottslighet, klimat, konkurrenskraft och värderingar. Alla relevanta frågor både för Sverige och unionen i stort. Dessvärre verkar visionen för hur EU ska förbättras på dessa områden i bästa fall vara spretig, i värsta fall obefintlig.
Säkerhetsfrågor har under Sveriges tid i unionen varit lågt prioriterade. När EU:s försvarsklausul förhandlades spelade vi en nyckelroll i dess urvattning, och har under lång tid hävdat oss vara undantagna från den. När Magdalena Andersson (S) under några förvirrade veckor i mars kom ut som varm förespråkare av den var det ett radikalt skifte. Svaret på hur den europeiska säkerhetsinfrastrukturen ska stärkas måste därför skyndas fram, då Sverige precis insett att vi vill vara en del av den.
Situationen är likartad i frågan om brottslighet. Internationella brottsligor har förvisso pockat på uppmärksamheten under en längre tid. Moderaterna prioriterade exempelvis mer resurser och ett större mandat till Europol under senaste europaparlamentsvalet. Samtidigt motsatte sig både S och M införandet av den Europeiska åklagarmyndigheten (EPPO) 2017. Sedan dess har båda partierna svängt och är nu för att Sverige ska ansluta sig. Bättre sent än aldrig.
Rörande klimatet har Sverige gått lite i otakt med övriga unionen. I många avseenden ligger Sverige i framkant, men vissa åtgärder på nationell nivå har i praktiken bara flyttat utsläppen inom samma utsläppshandelssystem. Under ordförandeperioden lär frågan om skogen komma upp, där Sverige måste streta emot försöken att detaljreglera användningen av biomassa. Det lär bli en utmaning då bilden som föregångsland kan få sig en törn.
Även på konkurrenskraftens område spelar självbilden in. För Sveriges del handlar det ofta om att riksdagen, vid implementering av EU-lagstiftning, passar på att lägga till regler som skadar den egna konkurrenskraften. För unionen i stort har många medlemsländer strukturella problem som skadar produktiviteten, men som kan bli impopulära att åtgärda. Här finns en balansgång i att inte framstå som översittare.
Sist men inte minst kommer värderingsfrågorna bli ett avgörande prov. På dagordningen står frågor både om vad man ska göra med medlemsländer som inte lever upp till sina åtagande rörande demokrati och rättigheter, men också om vilka krav som ska ställas på Ukraina och andra kandidatländer. Att stärka upp dessa intuitioner kommer kräva att EU ges ökade befogenheter, något som sällan är populärt inom de statsbärande partierna.
Kommande regeringen måste förstå uppdraget, och använda sitt kapital rätt. Det innebär att frånkoppla den inrikespolitiska debatten, för att inte gå i fällan som Stefan Löfven (S) gjorde när han tog initiativ till den sociala pelare han sedan kom att ogilla. Det är en parameter att ta med när vi väljer valsedel i september.