Efter Stina Oscarsons briljanta intervju med kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S) har reaktionerna varit många, och kommit från olika håll. Andra verksamma politiska journalister har prisat Oscarsons teknik och strävan efter raka svar, och närmre en hyllmeter av texter har tagit avstamp i intervjun för att recensera den inte-längre-särskilt-nya ministern.

En av de frågor som Gustafsdotter inte kunde svara på gällde huruvida statyer som upplevs som kränkande ska rivas. Frågan är delvis importerad från den amerikanska södern, där aktivister faktiskt har rivit statyer på gamla sydstatsgeneraler, i en protest mot vad som uppfattas som en hyllning till de som kämpade för att behålla slaveriet. 

Även i Storbritannien är frågan högst aktuell. Så sent som i november mötte premiärminister Boris Johnson sin grekiska motsvarighet Kyriakos Mitsotakis för ett samtal som bland annat gällde huruvida nationalmuseet The British Museum ska återlämna de grekiska parthenonskulpturerna. Dessa inhandlades visserligen enligt de vid tillfället gällande lagarna, men den grekiska regeringen vill gärna se dem återställda.

På senare år har debatten märkts av i Sverige. Förra sommaren gjorde studenter stor sak av att Karolinska Institutet (KI) i Stockholm har dels en enorm kraniesamling, dels salar döpta efter Anders och Gustav Retzius, som båda bedrev rasbiologisk forskning på 1800-talet.  

I Uppsala, där Institutet för rasbiologisk forskning låg under andra världskriget, har frågan lyfts om hur detta kapitel av svensk historia ska bemötas, och just nu pågår en kamp mellan Sametinget och Uppsala Universitet gällande tusentals fotografier av nakna samer, som togs av rasbiologiska skäl.

Det är en intressant fråga för både akademin och kulturen – ska museum återlämna utställningsobjekt de ägt i hundratals år, ska arkiv läggas bakom lås och bom – men det är även en principiell demokratisk fråga. Hur bör vi förhålla oss till de delar av historien vi helst vill glömma?  

Vi har knappt skrapat på ytan när det kommer till frågor om de mörka delarna av Sveriges historia, och debatten lär pågå i många år till. I egenskap av både kultur- och demokratiminister vore det önskvärt att Gustafsdotter kunde ge ett bättre svar än att konstatera att det är svåra frågor, men icke. Det är hög tid att göra upp med historien. Styrande politiker behöver kunna ge svar på tal, om detta som om alla andra stora frågor.