Sveriges förhållande till försvarsalliansen Nato är komplicerat. För utomstående måste det vara helt obegripligt. Å ena sidan finns ett parti som suttit vid makten i 54 av de 71 år som Nato existerat, Socialdemokraterna. Dessa är mycket Natovänliga i regeringsställning, men också mycket tydliga med att medlemskap inte kommer på fråga. Alliansfrihet är det som gäller för Sverige. I opposition kan S vara direkt fientliga mot försvarspakten.
Å andra sidan finns borgerliga partier som starkt förespråkar Natomedlemskap. Men när de får chansen att sitta vid makten händer inte mycket. Förrän kanske nu, då Sverigedemokraterna svängt och genom ett utskottsinitiativ uppmanat regeringen att uttala en Natooption, att likt Finland få möjlighet att snabbt ansluta sig till alliansen då man finner att tiden är mogen. I tisdags röstade riksdagen ja till förslaget och S, V och MP står nu ensamma för Natomotståndet, även om SD fortfarande hävdar att man är emot själva medlemskapet.
”Detta ses i omvärlden som att vi ändrar vår position”, dundrade utrikesminister Ann Linde (S) i riksdagens talarstol. Hon hänvisade till spekulationer i medier i Finland, Storbritannien, Frankrike, USA och Ryssland om att Sverige närmar sig medlemskap. Att det värdlandsavtal som Sverige undertecknade med Nato 2016, som innebär omfattande övningar och Nato:s stöd i händelse av kris eller krig i närområdet, skulle kunna tyda på detsamma faller inte S-ministern in.
Annat var det 2010 då Mona Sahlin i februari lade grunden till ett regeringsalternativ med V och MP efter valet samma år: ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”, hette det i valmanifestet. Efter alla års värnande av den transatlantiska länken hade det statsbärande partiet kidnappats av politiker som Hans Linde (V) och Valter Mutt (MP) i utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa sade sig värna om nedrustning och avspänning, medan experter varnade för upprustning om USA skulle förlora sin balanserande roll i Europa.
Omvärlden tog knappast det rödgröna programmet 2010 på allvar. Inte tror man heller nu att Sverige går med i Nato i morgon dag bara för att man har en option. Det är som tidigare. Sverige är omgivet av gamla och nya Natomedlemmar och solidariskt med EU, men ännu inte intresserat av ett fullvärdigt Natomedlemskap. Sverige är landet som aldrig varit neutralt, som kommit närmare och närmare alliansen men utan att ta steget in.
Även de svenska väljarna räknar nog någonstans med att få hjälp om det skulle knipa. Visst finns det ett starkt USA-motstånd långt till vänster, som hos de nämnda Linde och Mutt, och entusiastiska Natoförespråkare i flera andra partier. Men mycket skulle behöva hända om Natofrågan skulle slå sig in på tio i topp-listan över väljarnas viktigaste frågor. I opinionsmätningar brukar såväl ja- som nejsidan pendla runt 40-procentsstrecket, med små variationer över tid.
Det främsta argumentet för att gå med i Nato är att efter 70 år äntligen skapa en tydlig säkerhetspolitisk linje i Sverige – att i ett tätare dagligt samarbete möta de nya utmaningarna med exempelvis cyber- och energisäkerhet. Både Socialdemokraterna och Moderaterna behöver vara med på en sådan politik för ärlighet och öppenhet, mot hyckleri.
Ett ännu mer fördjupat samarbete med Finland vore bra. Men ingen skulle säga att ”jag och min granne har ett intimt samarbete med ett större försäkringsbolag som knappast kommer att stå med armarna i kors om våra hus brinner ned”. Man köper en försäkring, helt enkelt.