Svenska partier behöver fler som stökar till

Benjamin Dousa har gått sin egen väg.

Ledarkrönika 17 maj 2020 07:15
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.

Benjamin Dousa var outsidern som utmanade en sittande Muf-ordförande och lyckades bli vald till förbundsordförande 2016. I veckan meddelade han att han ska lämna politiken. I höst blir han i stället ny vd för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro. 

Att just Timbro rekryterar Dousa har höjt ett och annat ögonbryn, med tanke på att han flitigt har kritiserat att skolkoncerner så lättvindigt har kunnat ta ut stora vinster. "Moderaterna och borgerligheten har suttit i knät på friskoleföretagen", har han sagt. Frispråkigheten är befriande.

 

Det är på inget sätt synd om Dousa som alltså får leda en tongivande tankesmedja. Men det är synd att politiken tappar "Dousa-typer". Politiker som vågar gå motströms och ifrågasätta ideologisk blindhet, som i fallet med borgerligheten och skolpolitiken. Eller som bara står upp för en egen uppfattning, alldeles oavsett partiledningens linje eller önskan.

Att Dousa har stuckit ut i Moderaterna beror även på hans bakgrund, som "son till en städarfamilj" för att låna hans egna ord, från Stockholmsförorten Husby. Han växte upp med en ensamstående städande mamma som lyckades tjata in sonen i en innerstadsskola i Stockholm. I sin bok Snöflingorna faller över Husby (Timbro, 2018) beskriver Dousa det som en "kulturell chock" att byta skola som förortskille med Adidasbyxor och Rinkebysvenska. Skolan blev hans socioekonomiska biljett uppåt.

 

Det är förstås inte bara i Moderaterna som det dyker upp personer som inte har fötts på partikansliernas BB-avdelningar. En tydlig outsider har Amineh Kakabaveh, invald riksdagsledamot för Vänsterpartiet men numera politisk vilde, varit. Den som läser hennes självbiografi Amineh - Inte större än en kalasjnikov (Ordfront förlag, 2016) förstår snabbt att hon är en övertygad socialist. Hon föddes som kurd i förtryckets Iran, flicka i hederskulturen och tvingades arbeta hårt redan som barn för att familjen skulle få mat. Som 13-åring lyckades hon fly hemifrån och anslöt sig till den marxistiska kurdiska peshmergan. Hennes berättelse om att fly till Sverige, och här gå från att vara analfabet till att ta universitetsexamen på nio år, hade kunna fylla en bok i sig. Likaså hennes erfarenheter av att ha varit socialarbetare och sett oviljan att hjälpa offren för hedersförtryck.

För Vänsterpartiet blev det ”för mycket” att Amineh Kakabaveh, med andra feminister från förorter, för fem år sedan offentligt kritiserade "moralpoliser" och ett ökat hedersförtryck. Tre ledande partirepresentanter, med partisekreteraren i spetsen, anklagade Kakabaveh med flera för att ägna sig åt "ryktesspridning" om förorten.

Även efter sin tid i partiet kommer Kakabaveh att kunna strida för sina frågor. Men det är synd att takhöjden är så låg i ett riksdagsparti.

 

En ytterligare person som borde ha en given plats i svensk politik är socialdemokraten Nalin Pekgul, som efter många år i politiken återgick till sitt yrke som sjuksköterska. Även hon känd för att tala klarspråk om tidigare "känsliga" frågor som våldsbejakande extremism i förortsområden. Personer med politisk integritet, som antingen har lämnat politiken eller är på väg att göra det, saknas inte. 

Anne-Marie Pålsson, tidigare moderat riksdagsledamot, kom 2011 ut med boken Knapptryckarkompaniet. Hon menade att riksdagsledamöter har blivit "röstboskap" åt sina partiledningar. Det stämmer att det finns gott om politiker som enkelt smälter in i partikulturerna. 

Men om politiken ska utvecklas gäller det att välkomna - och försöka behålla - fler som stökar till och är annorlunda.


Ämnen du kan följa