Eftermälet till den papperslösa kvinna som städat i statsminister Magdalena Anderssons bostad ska enligt regeringen helst bara handla om säkerheten och därmed landa i knät på Säpo. Det har det också gjort. Frågan om när och var högt uppsatta statliga företrädare, ”skyddsobjekt”, verkligen är skyddade är högst relevant och väntar delvis fortfarande på ett svar.
För en socialdemokratisk partiledare gäller dock andra spelregler än för borgerliga motsvarigheter. Här blir det relevant bara det att Magdalena Andersson köper städtjänster och att hon gjort det under lång tid. S har ju konsekvent motsatt sig rutavdraget sedan det infördes, även om motståndet klingat av på senare år.
Allra mest besvärande är ändå frågan om kollektivavtal, ”schyssta villkor”, i företagen som säljer tjänster i svenska hem. Här är svansföringen fortfarande skyhög hos regeringspartiet. Man vill rensa upp och ”säkerställa goda arbetsvillkor och öka tryggheten på jobbet”, enligt partiets hemsida. Avgörande är att det finns kollektivavtal. ”Svenska fackförbund ska alltid kunna kräva ett svenskt kollektivavtal”, slår man fast.
Bilden som målas upp är ljuset mot mörkret: avtalsenliga löner mot skräplöner, fack mot arbetsgivare och ytterst socialdemokratin mot de borgerliga. Hopplösheten sänker sig över den vanliga villaägaren som vill köpa rut- eller rottjänster. Hur ska man kunna veta vem som städar eller bygger därhemma, med folk som kommer och går?
Den nya statsministern säger klädsamt att hon borde ha kollat upp städföretaget bättre, och kanske oftare. Företaget svarade ”jakande” när hon, oklart när, frågade om de hade kollektivavtal. Nu saknas ett kollektivavtal. ”Därmed har jag avslutat att använda tjänster från det företaget”, sade hon på presskonferensen förra måndagen. Är hon bara ännu ett offer för den ljusskygga verksamhet som är rut- och rotbranschen?
Men bilden av en skuggbransch stämmer inte helt. Åtminstone stämmer det inte att arbetsgivarna skulle ha intresse av vara emot kollektivavtal, det vill säga konkurrens på lika villkor. Byggbranschen, där problemen varit allra störst, var tidigt ute med kampanjer som ”Schysst byggande” och med kontroller på arbetsplatserna. Kollektivavtal är också ett villkor för medlemskap i branschorganisationen Byggföretagarna.
Detsamma gäller Almega Serviceföretagen, som organiserar städföretag och som på sin hemsida listar uppåt 300 företag med kollektivavtal. Serviceföretagen arbetar också med auktorisation, där man tillsammans med facken granskar företagen årligen med avseende på bland annat ekonomi, miljö, kvalitet och arbetsmiljö. Givetvis uppdateras också en lista kontinuerligt med de auktoriserade serviceföretagen.
Det stämmer alltså inte heller att det skulle vara särskilt svårt för den enskilde som vill köpa tjänster till hemmet. Man behöver inte vara statsminister för att vilja känna sig trygg med dem som har nycklar eller kod till ens hem, och veta att försäkringar finns om något skulle hända. En snabbtitt på nätet är allt som behövs när man ska använda rut eller rot.
Borgerliga politiker har förstås inget emot kollektivavtal och skulle kunna framhålla detta oftare. Förra M-ministern Catharina Elmsäter-Svärd visar hur det kan gå till sedan hon blev vd för Byggföretagen. Schyssta villkor för anställda, och sund konkurrens inom branscherna, ska inte behöva vara en vänsterfråga.
Magdalena Andersson går till val i september på att ordning och reda ska råda på arbetsmarknaden. Men hon gör det utan samma tyngd som sina företrädare. Detta blir, tillsammans med Säpos hantering, eftermälet till Expressens avslöjande om städskandalen i statsministerbostaden.