“Om det finns ett politiskt uttalat hot mot den akademiska friheten så kommer det snarare underifrån än ovanifrån”, skrev ledarskribenten Håkan Boström i Göteborgs-Posten (3/3). I senaste numret av tidskriften Axess skriver professor Lotta Stern: “Min bild är att på svenska lärosäten strävar oftare studenter mer än lärarna efter att inskränka akademisk frihet… Det kan vara innehåll i föreläsningar, val av kurslitteratur eller ordval som ifrågasätts”. Numera målas det ofta upp en bild av att studenter är ett hot mot den akademiska friheten.
Men att studenter ifrågasätter ordval är inte ett hot mot den akademiska friheten. Inte heller att studenter har synpunkter på kurslitteraturen. Att studenter vill påverka sin utbildning är ett uttryck för engagemang och i grunden positivt.
Det betyder inte att studenter alltid har rätt, och om det är ett problem att lärare inte kan sätta sina kurslitteraturlistor i fred är en lösning att till exempel minska det formella studentinflytandet, inte beskylla studenter för att hota den akademiska friheten.
Man kanske ändå ska vara orolig för utvecklingen? Blickar man till Storbritannien beskrivs studenters försök att tysta föreläsare och gästföreläsare som ett utbrett problem. Enligt tankesmedjan Civitas anger 93 av 137 universitet att det förekommit en yttrandefrihetskontrovers på deras institution. Man luras lätt att tro att den siffran är hög.
Men universitet är stora institutioner, där det sker massor av saker hela tiden. Att ett universitet har varit med om en kontrovers betyder inte att det är ett övergripande problem för verksamheten.
Ett övergripande problem för verksamheten riskerar dock den brittiska regeringens förslag på hur man kan “säkra” den akademiska friheten att bli. För att garantera yttrandefriheten ska till exempel studentorganisationer som tar ifrån någon deras rätt att göra sin röst hörd eller underlåter sig att “aktivt upprätthålla yttrandefriheten” kunna bötfällas för det. Att folk ska få göra sin röst hörd är förstås positivt, men vad betyder det att man ska garantera andra den rätten?
En av de yttrandefrihetskontroverserna som Civitas pekade på var till exempel att en studentgrupp kallade ett seminarium transfobiskt. Skulle det vara tillåtet under det nya brittiska lagförslaget? Risken är att svaret är nej.
Det är ett reellt hot; studentorganisationer måste förstås tillåtas uttala sig om vad de tycker om de olika seminarier som anordnas på deras lärosäten.
Matthew Goodwin, professor i statskunskap och en av arkitekterna bakom Storbritanniens nya förslag, skriver i Axess att “universitetens uppgift inte [är] att sätta sina studenters emotionella trygghet i första rummet”. Men uppgiften är heller inte att rensa universiteten på studenter som tycker att yttrandefriheten har begränsningar eller gillar identitetspolitiska argument. Det är nämligen just vad de är – argument. Universitetens uppgift är, bland annat, att se till att studenterna får pröva sina argument mot andras.
De som ser studentprotester och dylikt som ett hot menar ofta att studenterna inte förstår värdet av akademisk frihet. Det är kanske sant. Men om studenterna inte förstår det värdet är det i grund och botten ett misslyckande från universitetets sida.
Lösningen på det är inte att dra in mer styrning från staten på brittiskt sätt, utan att lära studenterna om akademisk frihet.
Det passar sig särskilt bra med tanke på att lära ut råkar vara den högre utbildningens uppgift.