Fröken Snusks "Rid mig som en dalahäst" var ett av förslagen från Studentföreningen Verdandi.
Än är det långt kvar till dess att utredningen om kulturkanon ska redovisas. Först i augusti 2025 är det tänkt att utredaren Lars Trädgårdh ska slutredovisa sitt uppdrag för regeringen. Trots att över ett år av utredande återstår kommer frågan garanterat fortsätta att väcka känslor.
Kommittén som Trädgårdh leder har i uppdrag utse vilka konst- och kulturområden som ska ingå i en svensk kulturkanon, hur den alls ska formas, och fastställa vilka kriterier som ska gälla. Och det är detta som upprör.
Ibland hänvisas till Danmark och dess kanon. Men det danska exemplet förskräcker. Den togs fram i början av 2000-talet. Och precis som sin svenska motsvarighet beskylldes den för att vara en del av synen på invandring och nationstillhörighet. När listorna över danska kulturyttringarna blev klara, dröjde det inte länge förrän de glömdes bort.
Kritiken känns igen när studentföreningen Verdandi här i Uppsala protesterar mot regeringens mål med kanonarbetet och motivering av tillsättandet av en kanonkommitté:
”En statlig kulturkanon skapar en stelnad nationell identitet och den begränsar den fria kulturen som är så viktig för ett öppet samhälle”, säger föreningens ordförande Gustaf Lindskog till UNT (2/7).
Därför har Verdandi skickat en ”kontrakulturkanon” till kulturminister Parisa Liljestrand (M). Förslaget togs fram under föreningens biennal i maj där gästerna fick ge förslag på kultur som borde ingå. Bland förslagen finns sådant som låten ”Rid mig som en dalahäst” med Fröken Snusk, Kents frontman Joakim Berg och sajten Flashback.
Det är lätt att hålla med Verdandi i kritiken mot regeringens planer. Varför behövs en kanon?
Officiellt är svaret: ”Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.”
I verkligheten handlar det nog mer om att detta är något som står med i Tidöavtalet och därmed är något som ligger åtminstone ett av de fyra samarbetspartierna varmt om hjärtat, underförstått SD. Men en särskild litteraturkanon var också länge en viktig käpphäst för dåvarande Folkpartiet.
Egentligen är det inget fel med det formella syftet. Inte heller med tankarna om behovet av ”gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle”. Detta särskilt då, som samarbetspartierna skriver, ”mycket av de kunskaper som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika självklara”. Därför finns det ”behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, till detta kan kulturen bidra”. Och den kan förstås göra det utan att det leder till en ”stelnad nationell identitet” som Verdandi uttrycker det.
Problemet ligger i kanon som metod för att uppnå detta. En kanon riskerar att antingen inte göra så mycket väsen av sig eller, vilket är den andra extremen, bli tvingande. Det som Verdandi varnar för. Detta verkar dock varken vara regeringens eller utredaren Lars Trädgårdhs ambition.
Om man vill stärka kulturens roll och lyfta fram det gemensamma, finns betydligt mer handfasta – och effektiva – medel att tillgå.
Till att börja med skulle man kunna se över finansieringen av våra stora nationella kulturinstitutioner. I höstas larmade många av dem om att deras statliga anslag äts upp av höga hyror från likaledes statliga Fastighetsverket, vilket går ut över verksamheten. Bibliotek och skolbibliotek är ett annat öppet mål. Och låt för all del elever läsa svenska klassiker i skolan, men låt lärarna bestämma exakt vad som ska läsas. Det lär ändå bli mer Lagerlöf än Fröken Snusk.
Det går som synes kanon att satsa på kulturen. Även utan kanon.