Alla är överens om att Sverige behöver en långsiktigt hållbar migrationspolitik. I juli nästa år går den tillfälliga migrationslagen ut och ska ersättas med en ny. I slutet av sommaren kom migrationskommittén med förslaget “En långsiktigt hållbar migrationspolitik” och nu har remissinstanserna sagt sitt.
På ett seminarium hos Röda korset (8/12) menar Carl Bexelius, biträdande rättschef vid Migrationsverket, att man är positiv till ett försök till samlat regelverk men att en hel del behöver förtydligas. Detsamma säger Louise Dane, lektor i offentlig rätt vid Stockholms universitet: det finns risk för godtycklighet när lagen tillämpas.
Bland annat Barnombudsmannen, Unicef och Röda korset lyfter problemen med att de förslagna förändringarna innefattar försörjnings- och bostadskrav för familjeåterförning. Barn är naturligtvis undantagna, men barnfamiljer är det inte. Det kommer att leda till att svensk migrationspolitik bidrar till att splittra familjer, vilket inte är bra sett till vare sig humanitära eller integrationsmässiga skäl.
Sverige måste kunna ha en långsiktigt hållbar migrationspolitik utan att villkora barns rätt till sina föräldrar med ett försörjningskrav.
Genom att försvåra för familjeåterförening riskerar man även att täppa till en av de få säkra och lagliga vägarna in i Sverige. Det kommer inte att leda till att människor inte längre vill förenas med sin familj. I stället kommer fler att ta olagliga och farliga vägar in i Sverige, vilket går rakt emot en av kommitténs explicita ambitioner.
Det nya migrationspolitiska förslaget innebär också att tillfälliga uppehållstillstånd ersätter permanenta som huvudregel, en förändring som skedde redan med den tillfälliga lagen från 2015.
Ändå finns det ganska bra skäl till att vi övergav idén om tillfälliga uppehållstillstånd under 80-talet. Det är nämligen ofta ineffektivt och kan bli kostsamt eftersom de allra flesta tillfälliga uppehållstillstånden ändå förlängs. Det är inte så konstigt – har man skyddsskäl när man anländer till Sverige är det förstås sannolikt att man har det även 13 månader senare. Varför detta skulle ha förändrats blir inte tydligt av det nya förslaget.
Den här typen av stramare migrationspolitik motiveras ofta med att EU-länderna ska ligga på ungefär samma nivå, för att förhindra att Sveriges mottagande blir oproportionerligt högt. Men i enlighet med det nya förslaget ska de tillfälliga uppehållstillstånden i Sverige gälla i tre år för flyktingar och 13 månader för alternativt skyddssökande. Ser man till EU-snittet ligger motsvarande siffror på fem respektive tre år. Hur motiverar man egentligen att Sverige ska lägga sig på en lägstanivå?
Ett annat numera vanligt förekommande argument i migrationsdebatten är att vi behöver strama åt migrationen till Sverige för att hinna åtgärda integrationsproblemen. Det finns en poäng i det, men det är samtidigt troligt att de nya förslagen även kan komma att påverka integrationen negativt. Till exempel skriver Svenskt näringsliv i sitt remissvar att delar av det nya förslaget riskerar att leda till att ”utländska experter, forskare och nyckelpersoner som för närvarande arbetar i Sverige” utvisas.
Många av de nya förslagen verkar sakna en omfattande konsekvensanalys av vilka effekter de kommer att ha. Det är förstås positivt att man tar ett helhetsgrepp på migrationspolitiken, bara så kan den bli långsiktigt hållbar. Men en långsiktigt hållbar migrationspolitik är inte detsamma som en migrationspolitik vars främsta syfte verkar vara att strama åt på alla fronter.