I dagarna rapporterade Sveriges Radio att uppemot 700 ukrainska flyktingar har blivit nekade sin dagersättning för mat och kläder. Anledningen är att de har bosatt sig i områden med “sociala och ekonomiska utmaningar”, ofta på grund av att de där haft kontakter i form av släktingar och vänner.
Bakgrunden till den uteblivna ersättningen är den förändring av Regelverket om eget boende (EBO) som trädde i kraft 1 juli 2020. EBO gör så att flyktingar som på egen hand fixat boende, i stället för att bo på flyktinganläggning, fortfarande kan få ekonomiskt bistånd för sitt uppehälle (max 71 kronor per dag). 2020 års regeländring innebär att kommuner fick undanta olika områden från EBO, i syfte att minska segregationen.
Månaden innan kriget i Ukraina bröt ut gick regeringen ut med förslag om att avveckla EBO helt. Om man flyttar någon annanstans än statens aviserade flyktingboende, oavsett var, ska man förlora rätten till ersättning. Inte bara det, ansvarig minister Anders Ygeman nämnde att man också funderar på att dra in arbetstillståndet för de som lämnat anläggningen under asyltiden. Samtidigt som han i nästa stund motiverade förslaget med att säga “så att barn får se sina föräldrar gå till jobbet”.
Låter det motsägelsefullt? Det är det nog.
Ygeman lutade sig mot en granskningsrapport från Riksrevisionen (RiR 2021:29) men när Eskilstuna-Kurirens politiska redaktör Alex Voronov gick till källan visade det sig att den inte alls hade EBO med i sina jämförelser utan den utvärderade enbart bosättningslagens effekter för de som bott på Migrationsverkets anläggningar.
Vidare har också nationalekonomen Henrik Andersson pekat på att EBO åtminstone på kort sikt kan öka möjligheterna till jobb tack vare att man får bättre tillgång till sitt sociala nätverk i det nya landet.
Sverige har strukturella problem rörande jobb och bostäder, problem som inte skapats av att många hellre bor i närheten av familj än på en anläggning. Att förbjuda de som väljer eget boende att jobba är kontraproduktiv om det är fler i jobb man vill se. Samma gäller rörande att försätta dem i en sämre ekonomisk situation just för att de bor i ett socioekonomiskt svagt område. Regeringen har i alla fall inte visat belägg för att så inte skulle vara fallet.
Att försättas på flykt är en av de största ofriheterna man kan utsättas för. Att ytterligare begränsa flyktingarnas inflytande på sin egen tillvaro är därför något man bör vara väldigt varsam med att göra.
Kommunernas fördelning av ansvar är ett reellt problem. Men, låt oss försöka hitta andra lösningar på det.