När det är dags att summera 2010-talet kan man konstatera att det var ett mycket bra årtionde för Sveriges höginkomsttagare. Den så kallade gini-koefficienten, som mäter skillnaden mellan de högsta och de lägsta inkomsterna, närmar sig EU-genomsnittet på dryga 30. I och med att värnskatten togs bort vid årsskiftet är förstås ingen utjämning i sikte den närmaste tiden.
Frågan är dock om låginkomsttagarna verkligen vill ha det som 1980, när inkomstspridningen var som lägst i Sverige. Eller ska Slovakien, med den lägsta spridningen av inkomster inom EU, verkligen ses som ett ideal?
Nej, och skälen till det är flera. Ett är att den största anledningen till ökade skillnader är börsen och bostadsmarknaden. ”Gini-toppar” för Sverige noterades även 2000, före it- och telekomkraschen, och 2007, före den globala finanskrisen. Svenskar med lägre inkomst har ingenting att vinna på att det går dåligt för den svenska industrin. Recession och bostadskrasch ger lägre inkomster för dagen, liksom lägre pension på sikt.
Andra skäl till att inkomstfördelningen var så jämn 1980 var att marginalskatten var hela 87 procent (1979). Den med högre inkomster fick alltså behålla 13 kronor av ytterligare en intjänad hundralapp. Dessutom hade Sverige arvsskatt, förmögenhetsskatt och en statlig fastighetsskatt.
Pålagor för dem med högre inkomster är inte fel om man ser jämlikhet i sig som ett ideal, att landet kan hållas ihop bättre. Dessutom finns en del som tyder på att ökade klyftor i sig hämmar tillväxten, även om resultaten inte är entydiga. Men det gäller att planera skatterna så att de dels verkligen ger skatteintäkter, och dels inte drabbar låginkomsttagare. En återinförd värnskatt vore en av de absolut sämsta åtgärderna.
Det finns omkring 200 miljardärer i Sverige och nästan var femte invånare är miljonär, enligt SCB. Det senare beror främst på bostadsprisökningen, men också på börsen och sparandet. Definitivt är det så att det finns många förmögna svenskar 2020, som kan betala och som också vill bidra till välfärd, trygghet och säkerhet i landet.
En person som tjänar 100 000 i månaden och har en bostad värderad till 15 miljoner kronor (de är inte så få i Storstockholm) kommer att få ut 25 000 mer efter skatt 2020, sedan värnskatten avskaffats. Men samtidigt tjänar hen cirka 40 000 kronor på ränteavdraget, om lånet på bostaden uppgår till sju miljoner.
Om samma statliga fastighetsskatt som 2007 återinfördes skulle personen få betala runt 100 000 kronor mer i skatt per år. Detta förutsätter samma procentsats och samma regler som då, inga begränsningsregler för vare sig inkomst eller taxeringsvärde. Sannolikt skulle sådana begränsningar införas med en ny fastighetsskatt, för att personer i ärvda hus i attraktiva lägen skulle kunna bo kvar.
Räkneexemplet visar i grova drag varifrån en del av skatteinkomsterna kommer. Dessutom är det lätt att undvika att betala hög inkomstskatt, genom att i stället för lön låta pengarna gå in i ett bolag (22 procents skatt) eller helt enkelt genom att jobba mindre, vara ledig i stället. Husen står där de står och är en säker skattebas. Någon form av fastighetsskatt bör införas och ränteavdragen trappas ned.
En önskan inför 2020-talet vore lägre skatt på arbete och högre skatt på kapital. Gini-koefficientens utveckling kan man ta med en liten nypa salt. Det bästa är om det går bra för både hög- och låginkomsttagare, då de är starkt beroende av varandra. Som liberaler brukar säga: Det är fattigdom och inte rikedom som ska bekämpas.