Den som ägnat sig åt pokerspel vet att det handlar om mer än att få bäst kort. Spelet är lika delar kalkyl och psykologi. I ett pokergäng som träffas och spelar regelbundet finns olika spelartyper – från aggressiva risktagare till försiktiga riskminimerare – men det finns samtidigt gemensamma ramar som alla håller sig inom. Det blir roligast så.
En dag introduceras en vän till någon i gänget. Nykomlingen känner inte till de oskrivna reglerna. Ingen kan heller formulera dessa på ett bra sätt. De finns liksom bara där. Den nye tar hem spelet flera gånger i rad, ohotad då ingen vet hur han ska bemötas. Det är högt och lågt. Ibland gör han sig till åtlöje, men verkar inte bry sig nämnvärt. Oftast vinner han, beroende på sin egen fräckhet i kombination med övrigas passivitet. Får man göra så? Har han något hemligt vapen vi inte känner till?
Liknelsen med poker används av Hybrid CoE, det europeiska centret för motverkande av hybridhot med säte i Helsingfors. Forskarna där ser likheterna när världens elfte största ekonomi, en knapp tiondel så stor som USA eller EU, använder stormaktsspråk för att få sin vilja fram, och fattar det ena halsbrytande beslutet efter det andra. Det handlar förstås om Putins Ryssland och dess entré på den säkerhetspolitiska världsscenen.
Enligt Hybrid CoE började vägen mot återupprättandet av den ryska stormakten med arresteringen av oligarken Mikhail Khodorkovsky 2003, men tog ordentlig fart i och med Vladimir Putins återkomst till presidentposten 2012. En viktig faktor bakom att Putin skalade upp sina anspråk om det nya Ryssland var USA:s president Barack Obamas uttalande i mars 2014, i samband med annekteringen av Krim: ”Ryssland är en regionalmakt som hotar några av sina närmaste grannar, inte på grund av styrka utan på grund av svaghet”, slog Obama fast.
Under de senaste fyra månaderna finns rader av rubriker i svensk och västerländsk press om hur Putin gjort bort sig. Inte bara går själva kriget dåligt, han har också lyckats stärka ett vacklande EU och får kanske se huvudfienden Nato utökas. Kina har heller inte slutit upp vid hans sida ännu. Men, återigen, Putin är en helt annan typ av spelare och sover antagligen inte dåligt på grund av allt detta.
Hybridkriget då, hur går det? Här har västdemokratierna lärt sig ett och annat sedan 2016, då Trumprådgivaren Steve Bannons motto var rådande. ”Flood the zone with shit”, sade Bannon. Han utnämnde den fria pressen till huvudfienden och ansåg att redaktörerna skulle få fullt upp med att sortera bland fejkade nyheter.
Men det är knappast den tidens trollfabriker som ska påverka bilden av kriget, liksom Natoansökningar, riksdagsval och annat. Dagens hybridkrigande är mer sofistikerat och går, enligt Hybrid CoE:s analytiker, ut på att skapa en ”låg-nivå-stress” i värdländerna som urholkar demokratin. Hur blir det med elpriserna nästa vinter? Fräckheten finns också där. Som med ”ryssättlingarna” på Gotland som kan behöva försvaras. Vänner hittar Putin på annat håll. Antivästpropagandan i Afrika, Latinamerika och i arabvärlden är omfattande.
I Ryssland finns ingen politbyrå som i Sovjetunionen eller Kina. Det finns en armé och en styrka på 500 000 man som står för den interna säkerheten. Det finns alltså ingen maktbalans, men också en liten risk för kupper där olika avdelningar i staten går samman för att störta presidenten. Putin spelar ensam, och han gör det med höga insatser både för egen del och för Ryssland. Det är allt eller inget, segra eller dö. Kärnvapen är det inte så hemliga hotet utåt, ett nytt stor-Ryssland det inte så hemliga löftet inåt.