På ytan har lugnet sänkt sig över Sveriges 2,3 miljoner pensionärer, samt alla vi andra som är på väg åt det hållet och som kan ha skäl att oroa oss. De så kallade fattigpensionärerna fick en förstärkning av garantipensionerna 2022, sedan följde den dåvarande S-regeringen upp med 1 000 kronor mer i månaden för dem med låga inkomster, ”kvinnor som burit välfärden”. Det var rimligt, till och med nödvändigt, att det ska löna sig mer att jobba lite än inte alls.
Apropå rimligt fick också alla födda 1957 (och sedermera 59:orna) sitt förhöjda grundavdrag och cirka 2 000 kronor mer i månaden, en helt förbisedd minuseffekt när pensionsåldern höjdes. Pensionsgruppen samlades i torsdags för första gången med alla åtta partier, meddelade regeringen. Varför finns det då en pensionsgrupp, kan man undra. Varför kan inte pensionerna läggas under riksdagen? Nåja, allt är väl trots allt frid och fröjd med pensionerna från och med nu?
Inte riktigt. I förra veckan kom tre exempel på att debattvågorna om pensionerna blir fortsatt höga. Till att börja med SPF Seniorernas rapport (23/10) om att det krävs en slutlön på 45 000 kronor eller mer för att arbetet ska påverka den allmänna pensionen. ”Utvecklingen är förödande för systemets legitimitet. Tilliten urholkas när man upptäcker att man inte kan leva på sin pension”, säger förbundsordförande Eva Eriksson.
Det hon menar är att det så kallade respektavståndet krympt avsevärt. Det var en självklar effekt av ovan nämnda reformer att de skulle orsaka en dominoeffekt, vilket ledarsidan påpekade när de ägde rum. Mer pengar till lägsta pensionerna innebär att de som jobbat lite mer blir förfördelade. Och så vidare tills kopplingen mellan jobb och pension upphör och frågan blir: Varför jobba mer? Varför jobba över huvud taget?
De två andra exemplen kommer från Pensionsmyndigheten självt. I torsdags kom det årliga beskedet om inkomstpensionen som höjs med en (!) procent första januari. Det kan uppfattas som närmast hånfullt i en tid när kostnaderna för energi, räntor och mat galopperat de senaste 18 månaderna. En grupp pensionärer klarar sig bättre. ”Garantipensionen följer prisutvecklingen och höjs därför mer”, konstaterar myndigheten torrt. Respektavstånd, någon?
Några dagar tidigare (23/10) passade Pensionsmyndigheten på att uppdatera sin statistik om ”fattigpensionärerna”. Andelen ”allvarligt fattiga”, som inte har råd med minst sju av tolv exempel på vanliga utgifter, var 2,3 procent i Sverige 2022. Men andelen allvarligt fattiga äldre, över 65 år, var bara en procent, vilket ska jämföras med EU-genomsnittet 6,7 procent.
Det här betyder inte att garantipensionärer har det gott ställt, bara att de inte är fattiga och att de fått det relativt sett bättre. Förlorarna är de som brukar kallas medelklassen, med vanliga jobb men höga kostnader för lån, energi och, för att ta ett aktuellt exempel i Uppsala, VA-avgifter. De har haft många goda år fram till energi- och inflationskrisen och det är bara att hoppas att de använt en del av utrymmet till ett privat pensionssparande.
Ett hållbart system får inte vara för svåröverskådligt, får inte innehålla för mycket av särregler och undantag. Jobb ska leverera pension på ålderns höst, mer jobb ska leverera mer pension. Svårare än så får det inte vara men det har det alltså blivit i Sverige.
Pensionsfrågan är inte enbart ett höger-vänster-problem där vänstern sviker arbetslinjen. Rädslan för att stöta sig med 2,3 miljoner väljare finns hos alla partier. Alla vill ha mer i pension, men allra helst vill man ha ett hållbart pensionssystem. Tilliten till Sveriges en gång robusta system har skadats och reparationerna drar ut på tiden.