I dag sker det formella skiftet av styre i Region Uppsala, när de nya ordförandeposterna tillsätts av regionfullmäktige. Helena Proos (S) tar över som regionstyrelsens ordförande från Emilie Orring (M), samtidigt som övriga V-, MP- och C-regionråd får ansvar för olika nämnder.
Dagens omröstning markerar det formella slutet på alliansens försök att styra regionen i minoritet och starten på ett majoritetsstyre. Men att det därmed också skulle bli lugn och ro i Regionhusets korridorer är högst osannolikt.
Visserligen motiverade Centern sitt sidbyte med att regionens allvarliga läge krävde ett stabilt majoritetsstyre. Och det är klart att även om Emilie Orring försäkrade att man kunde fortsätta navigera alliansskutan också efter Sverigedemokraternas ultimatum från i höstas, skulle det nog bli skakigt resten av mandatperioden.
Att det blir särskilt lugnt med det nya rödgröna styret är däremot inte säkert. Centern önskade sig ett stabilt majoritetsstyre. Styret har man nu fått, men om det också lever upp till kravet på stabilitet återstår att se.
Regionens utmaningar är ju fortfarande desamma som tidigare. Och det man vinner i form av en majoritet som alltid kan driva igenom sitt budgetförslag och nyckelreformer, förlorar man i ideologisk gemenskap. Det räcker inte med att bara vara överens om att man ska styra tillsammans, man måste även vara överens om hur man ska styra.
Det saknas knappast problem för den nya majoriteten att hantera – och det är lätt att se hur det kan leda till stora slitningar. Akademiskas miljardunderskott blir till exempel inte mindre bara för att regionstyret skiftar från blått till rödgrönt.
Antingen måste man höja skatten, något som Centern motsätter sig och som den nya majoriteten lovat inte göra, eller så väntar jobbiga besparingar när det är dags att klubba budgeten framåt försommaren. De ofinansierade, avgiftsfria resorna i sommarkollektivtrafiken för ungdomar som de rödgröna och Sverigedemokraterna klubbat igenom blir inte heller mindre ofinansierade bara för att majoriteten skiftar.
Risken är stor att såväl de fagra orden om satsning på personalen som det goda samarbetet i det nya styret åker i papperskorgen när de konfronteras med budgetarbetets krassa realiteter.
Kanske blir det också då uppenbart för C att man valde ett nytt lag för tidigt och för lättvindigt. Alliansstyret var nog kört, men om man inte hade haft så bråttom att sy ihop en ny majoritet, hade man kunnat hittat lösningar där partierna inte stått lika långt ifrån varandra. Kanske hade man inte fått en majoritet, men väl ett stabilt styre.