Adhd-medicin kan snart förskrivas av fler läkare.
Äntligen sommarlov för trötta elever och utslitna lärare! Exempelvis för den gamle höjdhopparen Stefan Holm som nu kan hämta andan efter sin förmiddag på Internationella Engelska Skolan i Karlstad i maj.
Nej, man ska inte skämta om lärare som har polisanmälts för våld mot elever. Men alla som läst om händelsen förstår att det också finns en sådan sida av saken: Han kom in, det ”brann till” och så var lärarkarriären slut. ”Han gjorde fel”, säger Holm om killen han lyfte på plats, ”men jag gjorde mer fel. Det är väl uppenbart att jag inte ska vara lärare”.
Det kanske han inte ska heller, med den stubinlängden. Men det finns ingenting som tyder på att han gjorde fel i det här fallet. Skollagen är sedan ett par år mycket tydlig med att lärare får ingripa för att säkra studieron, även fysiskt. Att föräldrar fortfarande är snabba med att polisanmäla, att skolledningar kanske viker sig och håller med, det är en annan sak. Före detta rektorn Linnea Lindquist skriver mycket väl om dilemmat på Expressens ledarsida (19/5).
Vem ska då vara lärare? Jag menar, vem ska hoppa in i en mellanstadieklass ett par veckor in på terminen, när den ordinarie läraren långsjukskrivit sig, igen, och där fyra eller fem killar springer omkring helt okontrollerat från den första minuten? Jag har gjort det själv och jag har besökt ett flertal ”lektioner” sedan dess, med allt från bollspel till våld med blodvite samt en konstant outhärdlig ljudnivå.
Parallellt med Holmincidenten och strålkastarljuset på skolstöket, meddelar socialminister Jakob Forssmed (KD) (24/5) att Läkemedelsverket fått i uppdrag att utreda adhd-diagnosen och användningen av adhd-läkemedel. Antalet diagnoser har ökat med nästan 50 procent mellan 2019 och 2023. Mer än var tionde pojke och sex procent av flickorna hade en adhd-diagnos 2022. Ökningen har fortsatt och bedöms av Socialstyrelsen plana ut först då 15 respektive 11 procent av pojkar och flickor har diagnosen.
Finns det ett samband? Ja, definitivt. Hyperaktivitet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter är tydliga symtom för adhd och det är ju precis det man ser i de här klassrummen. Det är heller inte konstigt att pojkarna sticker ut. Symtomen hos flickor är annorlunda, vilket inte betyder att de mår bättre.
Men är det ett orsakssamband? Kan det finnas andra skäl till att barn på 2000-talet tycks vara oroligare än tidigare generationer? Den stora forskarstriden om damp/adhd har några decennier på nacken men det betyder inte att konsensus råder. Explosionen av diagnoser de senaste åren kan tyda på att de som anser att adhd har varit underdiagnosticerat har övertaget.
Vad tyder på motsatsen, det vill säga en stor mängd felaktiga adhd-diagnoser med påföljande medicinering? Det är nog viljan att hitta en förklaring till att barn har det jobbigt. I skolan samspelar allas önskemål. Skolledning, klasslärare och föräldrar vill alla barnets och klasskamraternas bästa. Vägen till att beviljas extra stöd, till lugn och ro för alla, går inte sällan genom en utredning och en diagnos.
Den statliga utredningen om adhd kommer i elfte timmen. Det känns helt avgörande att få någon slags ordning på den här diagnosen. Inte minst måste de barn som verkligen har stora problem kunna få snabb och effektiv hjälp. Köerna till neuropsykiatriska utredningar är långa vilket får stora konsekvenser.
En studie på Kumlaanstalten har visat att 55 procent av de grövsta våldsbrottslingarna (och 25 procent av alla interner) haft adhd i barndomen. De första tecknen ses i skolan och lärarna, OS-guldmedaljörer eller ej, behöver hjälp med att sortera bland diagnoser och annan stökighet.