Varje stor kris i världen leder till en dramatisk nedgång i ekonomin och till ökad arbetslöshet - men följs snart av en ännu större uppgång. Så ser det också ut att bli efter pandemin. I regeringens ekonomiska prognos (16/12) har återhämtningen redan inletts. Det befarade raset i BNP 2020 ser ut att begränsas till 2,9 procent, vilket kommer att hämtas tillbaka helt under nästa år. Arbetslösheten släpar efter något och stiger under 2021 till nio procent, för att året därpå sjunka till åtta procent.
Världens börser gnuggar händerna. Konsumenter i alla länder står i startgroparna för att driva på den kommande uppgången. I ett rent ekonomiskt perspektiv kan kriser verka renande. De ställer om hela näringslivet, skär av vissna grenar och ger plats för nya skott. Krig, pandemi eller finanskris spelar mindre roll, ge oss en kris för en bättre framtid! Detta cyniska resonemang bortser helt från två viktiga saker: Dels naturligtvis krisens alla offer, men dels också de metoder som används för att möta krisen, med i princip obegränsad upplåning och obegränsade garantier.
På kort sikt utgörs pandemins offer av de döda och deras anhöriga. Men på bara lite längre sikt kan offren bli mångdubbelt fler, de långtidsarbetslösa och deras anhöriga. I de något högre arbetslöshetssiffrorna döljer sig betydligt fler som hamnat längre från arbetsmarknaden än före pandemin. De som redan tidigare hade dålig förankring, visstidsanställda i till exempel serviceyrken, kan få svårare att komma tillbaka.
Svårigheterna gäller också många som varit väletablerade men som riskerar att bli offer för snabba omställningar. Det kan vara någon som drivit en klädbutik i 30 år men som plötsligt tvingats slå igen. Eller en trotjänare på ett företag som aldrig direkt prioriterat kompetensutveckling. I båda fallen hade man tänkt att fortsätta till pensionen, men de planerna avbröts abrupt av coronapandemin. Efteråt väntar ett delvis helt förändrat arbetsliv, där exempelvis digitaliseringen slagit igenom och brutalt gjort alla gamla strukturer inaktuella.
Varje kris har sina offer. Sveriges 1990-talskris ledde till stora rationaliseringar i offentlig sektor. Sambandet med massjukskrivningarna runt millennieskiftet har inte helt klarlagts, men krisen har beskrivits som åtminstone en delförklaring till de höga sjuktalen 1998-2003. Bostadskriser har också skördat offer, då man tvingats sälja bostäder till underpris. I Sverige skedde detta på 1990-talet, i stora delar av världen var det ett vanligt öde efter finanskrisen 2008-2009.
Gemensamt för finanskrisen och pandemin är de enorma statliga räddningspaketen, parade med garantier från centralbankerna. Lägg därtill tio år med global bottenränta, och det står klart att hela det monetära systemet befinner sig på okänd mark. Många ekonomer har varnat för den nya statskapitalismen med bristande kontrollfunktioner. Vem ställer krav och garantier för vem när hela världen behöver hjälp samtidigt?
Det kommer att gå bra med återhämtningen efter coronakrisen, av det uppenbara skälet att alla vill att det ska gå bra. Frågan är bara när det spricker? När kommer motsvarigheten till barnet i HC Andersens saga, som talar om att kejsaren är naken? Blir det om något eller några decennier, i samband med krisernas kris, som kanske innefattar allt från klimatkris till krig, viruspandemi och bakterieresistens? I så fall kommer offren inte att begränsas till dem som budat på en bostadsrätt eller duckat för en ny webbutbildning.