Popartisten och låtskrivaren Josefine Jinder – Little Jinder – skrev i veckan en kulturessä om hur förjävligt det är att behöva ta ett vanligt jobb som kulturarbetare (Expressen, 3/1). Hon tog ett jobb utanför musiken för att känna sig fri men kom i stället att känna sig "misslyckad".
Jinder beklagar sig över att man måste vara "business minded", "horig" och kompromisskramande för att klara sig ekonomiskt som kulturutövare, att kulturutövare förvandlas "till reklampelare och clowner". I stället vill hon slå ett slag för "idealismen" och rätten att fortsätta leva det som "töntar och fyrkanter" kallar ett ”flummigt liv”. Det borde enligt henne helt enkelt vara "en mänsklig rättighet" att leva som kulturutövare.
Att som Jinder ha hamnat "vid ett skrivbord i ett grått kontorslandskap med panoramafönster” i Stockholm, utan att begripa vad hon ens gör där, låter visserligen inte som en fullträff. Inte heller att hon behövt gå i terapi för nämnda skrivbordsjobb. Men om nu Jinder och andra kulturarbetare ska få ägna dagarna åt vad de egentligen vill, varför inte alla andra?
Varför inte även alla "töntar och fyrkanter" som tillbringar tid på sina "töntiga" jobb? Inte för att det är hysteriskt roligt. Men för att man vill försörja sig, kanske så småningom få ett bättre jobb, för att inte ligga andra till last, för att "tråkiga" sysslor är viktiga.
Farshid Jalalvand, mikrobiolog som ibland skriver för Dagens Nyheter, kommenterade Jinders text med att det är "udda" när personer som uppenbart vill njuta av civilisationens frukter själva inte vill bidra till dess uppehållande. Han twittrande träffande att "De tror antingen att elen kommer magiskt till deras hem, att vatten- och avloppssystem sköts av feer, att maten i affären spontanalstras av sig själv, eller att alla personer som utför jobben som ser till att dessa saker uppstår ÄLSKAR sina jobb".
Så är det förstås inte. Men folk kämpar på, och ägnar sig åt sina favoritsysslor efter arbetstid.
Ändå är Jinders tanke varken unik eller ny. En bra sak som den gamla borgerliga alliansregeringen gjorde var att 2010 påbörja en utfasning av de så kallade konstnärslönerna. Med det gamla systemet från 1970-talet har utvalda kulturarbetare fått lön livet ut, vad de än har gjort. För några år sedan visade en granskning av SVT:s Kulturnyheterna att ett 100-tal personer fortfarande har rätt till stödet. Då visade det sig även att det finns framgångsrika konstskapare som tar del av statlig inkomstgaranti – konstnärslön – samtidigt som de får ut stora vinster genom sina företag (SVT, 17/6 2020).
Pengar som successivt frigörs från systemet ska gå till pensionsgrundande långtidsstipendier för konstnärer, vilket är betydligt mer rättvist än att en grupp "utvalda" ges lön oavsett vad de ägnar sig åt eller om de ens behöver bidraget.
Kritiken mot alliansregeringen som ville avveckla konstnärslönerna var dock hård när det begav sig. Leif Pagrotsky (S), som hade varit kulturminister, menade att det väckte "obehagliga associationer". I tidningarna rasade skribenter om "nyliberalism". Jan Myrdal, som fick konstnärslön, hade förklarat att "inkomstgarantin gör det möjligt att göra ett helt olönsamt arbete".
Det låter jättetrevligt. Men vem skulle inte drömma om att få lön för att bara göra lustfyllda saker?
Farshid Jalalavand igen: "Newsflash: halva landet tycker det är jobbigt att gå till jobbet." En självklarhet, för alla utom kulturarbetare med fast blick på den egna naveln.