Allmän och lika rösträtt, förskola och kvinnligt inträde på arbetsmarknaden, könsneutrala äktenskap, svenskt EU-inträde och pappamånader i föräldraförsäkringen. Frågar man en företrädare för Liberalerna om viktiga politiska segrar brukar man få höra några eller samtliga av dessa reformer.
Det sägs inte utan stolthet – och det är befogat. Liberalerna och Folkpartiet (och det som under perioden 1923-1934 var två liberala partier) har varit med och format det moderna liberala Sverige.
Är det snart dags att lägga till regering tillsammans med Sverigedemokraterna på listan? Och är det något som kommer att sägas med samma högstämda darr på rösten?
Frågan är tyvärr inte retorisk. Det var i en intervju med DN (14/12) som partiledaren Johan Pehrson förklarade att visst stod han bakom sitt partis beslut om att inte sitta i regering med Sverigedemokraterna men att ”som partiledare måste man vara beredd att göra vissa omprövningar”.
Om man vill vara snäll, kan man tolka Pehrsons uttalande som att han tänkte högt, att han förde ett teoretiskt resonemang kring vad partiledarrollen innebär. För självklart är det så att om partiet ändrar åsikt så bör partiledaren följa det utslaget. Men en sådan åsiktsförändring har hittills inte funnits på den liberala partikartan.
Pehrson själv är dessutom en rutinerad politiker. Med undantag för 2015-2018 har han varit riksdagsledamot sedan 1998. Han har varit partisekreterare och är sedan 2022 statsråd. Han, om någon, borde veta hur ett sådant uttalande tolkas av omvärlden.
Därför spelar det ingen roll att Pehrson på Twitter/X kraftigt dementerade att han på något sätt skulle öppna för att regera tillsammans med Sverigedemokraterna: ”Låt mig vara tydlig. Liberalerna kommer inte säga ja till SD i regering eller släppa fram en regering där de ingår. Det är inte bara min åsikt, utan också partiets beslut.”
För fyra år sedan hade det varit lättare att acceptera Pehrsons dementi, men de senaste två årens ideologiska utveckling i partiet, åtminstone utåt, gör det svårare.
Det är svårt att se hur Liberalerna ska kunna ta sig ur den sits man själv satt sig i: fast förankrat som svagt stödparti till M, utan möjlighet att omvärdera sina val, bryta sig loss och formulera ett politiskt projekt som kan vinna liberala väljare åter.
Det saknas inte möjligheter för de liberala krafterna i Sveriges riksdag, C och L, att tydligt påverka landets politik, att vara något mer än stödpartier åt vänster respektive höger. Men då måste man vilja också, inte bara sitta i DN-intervjuer och fundera över framtida SD-samarbeten.