Kebabpizzan må vara efterlängtad, men fundera över villkoren för den som kör ut den.
Det är sällan jag är inne i centrala Stockholm numera. Men varje gång jag är det blir jag lika chockad. Förr, när jag sneddade över Hötorget, var fokus att hålla blicken riktad rätt fram, att inte få ögonkontakt med någon torghandlare som högljutt försökte pracka på mig kantareller till ”specialpris”.
Numera är Hötorget inte bara en plats för torghandel. Varje kväll fylls torgets utkanter av män klädda i olika varianter av grått, rosa och grönt. Buden från Foodora, Uber Eats och Wolt står och väntar på en ny order. Det är som att resa i tiden, men inte på ett bra sätt, och det är vad som upprör mig.
Männen skulle lika gärna kunna ha varit daglönare från förra seklets början, stående i någon hamn i väntan på ett påhugg. Nu är de inte det. Nu är de i stället del av det som populärt kallas gigekonomin.
Det är lätt att låta sig luras av gigekonomins ansikte utåt: de snygga och väldesignade apparna. Att tjänsterna både är billiga och lättillgängliga gör det ännu svårare att inte trycka på beställknappen. Men något som verkar för bra för att vara sant, är tyvärr ofta just det.
Något särskilt Stockholmsfenomen är det inte heller. Det ser likadant ut i varje svensk stad. På Dragarbrunnsgatan här i Uppsala pilar buden fram och tillbaka.
Lockelsen i att knappa hem hämtmat är lätt att förstå. Att balansera heltidsjobb, förskolehämtningar och skjuts till fotbollsträningen är svårt nog att få ihop. Om man sedan också ska laga ordentlig mat... Jag vet, jag har själv varit där många gånger. Numera försöker jag dock att hålla fingret borta från beställaknappen.
Jag tänker allt mer på arbetssituationen för buden på Dragarbrunnsgatan och Hötorget. Att den inte går ihop.
Just förhållandena för matbuden har varit uppe flera gånger tidigare. Foodora har visserligen kollektivavtal men så sent som för ett år sedan identifierade Skatteverket stora problem med skattefusk, oredovisade löner och svartarbete hos de stora budföretagen.
Och härom veckan granskade tidskriften Hem & Hyra tjänsten Tiptapp, ett slags Bolt eller Foodora, men för sopor och transporter.
Enligt Tiptapp är man en ”hållbar plattform” som gör det ”enkelt att flytta saker in och ut ur ditt hem”. Bilderna på både sajt och app ger dessutom sken av att det mest handlar om grannar som hjälper varandra. Att döma av Hem & Hyras granskning är verkligheten en helt annan: av de 85 Tiptapp-förare som ville åta sig tidningens uppdrag saknade hälften körkort, fem personer saknade arbets- eller uppehållstillstånd och en fjärdedel använde en falsk identitet.
Tittar man sedan på vad dessa förare får för ersättning för sina körningar är det mycket låga summor. Det är knappast möjligt att nå upp till en rimlig lön på dem. Och hade det varit bara grannar som hjälper varandra eller ett extraknäck, hade det förstås inte varit så viktigt. Nu handlar det dock om människor vars främsta inkomst kommer från appbeställningarna.
Mönstret går igen i alla delar av ”gigekonomin”. Det gäller så väl matbuden, sopåkarna som taxiförarna, ersättningarna är låga. Vi får mat hem till dörren, men till priset av ett nygammalt låglöneproletariat.
Egentligen är det mycket enkelt. Välkomna alla initiativ att köra hem mat, buda varor eller utmana de traditionella taxirörelserna. Men bara om det sker med avtalsenliga löner och rimliga arbetsförhållanden.
Och till dess att det finns en sådan tjänst på plats: Strunta i hämtpizzan, trots att du är bakis! Fundera noga över om den där matbeställningen är nödvändig, trots att den är billig och tiden är knapp. En aldrig så snygg app kan inte dölja vad det egentligen handlar om.