Korven låg på grillning och den nyblivna mamman hade fixat individualiserade tillbehörs-kit till alla gäster: portionsförpackningar med ketchup, senap, rostad lök och handsprit. Vi fick träffa hennes son för första gången, och gamla vänner för femtielfte. Det hade kunnat vara en härlig eftermiddag. Men det var vinter och vi var iskalla och genomblöta. Vad gjorde vi egentligen där?
Det var coronapandemi, mitt under den tredje vågen. Man rekommenderades å det starkaste att bara umgås inomhus med dem man bodde. Så vi stod utomhus i snöblandat regn och gjorde vårt bästa för att njuta (det gick ganska bra). Men när vi stod där, nio vuxna och en bebis, började det tisslas bland oss: är det olagligt att vara här?
Datumet för träffen var nämligen 10 januari 2021, samma dag som pandemilagen trädde i kraft. Den innebar bland annat att det på privata sammankomster som till exempel i festlokaler, föreningslokaler och andra platser som hyrs ut plötsligt var olagligt att vara fler än åtta personer.
Vi skrattade lite åt tanken på att vi skulle berätta för bebisen när han blev stor att han begick sitt första brott bara några månader gammal. Och sedan var det inte mer med det.
Vi bröt inte mot någon lag, träffen räknas inte som privat sammankomst. Men lite konstigt var det att vi inte förstod om vårt umgänge bröt mot lagen. Det blir svårt att följa de lagar man inte förstår. Det är också ett problem för legitimiteten i lagar om ett gäng medborgare struntar i att deras beteende eventuellt är brottsligt.
Man ska undvika att dra för långtgående slutsatser från egna erfarenheter. Men jag är inte ensam om att ha svårt att navigera mellan restriktionerna. Även polisen verkar ha det: “Det rör sig om ett relativt snårigt regelverk som därtill ofta ändras eller utvidgas. Det torde för allmänheten ibland vara svårt att hålla reda på vilka regler som är tvingande och vilka som är rekommendationer,” skrev myndigheten i vintras (DN 2/3).
Restriktionerna har förändrats under pandemin men en sak har varit konstant – godtyckligheten. I höstas var många kulturarbetare frustrerade över bilder från nattklubbsbesökare som festade obehindrat, medan teatrarna tvingades förhålla sig till betydligt strängare regler, och inte ta in fler än 50 personer. En frustration som är lätt att förstå.
Sedan hårdnade restriktionerna, men godtyckligheten bestod. Tidigare i år la Klimatstrejk Uppsala ner på grund av rädsla att deras protester skulle bötfällas, medan Ikea kunde hålla öppet med flera hundra besökare inomhus. Många har under pandemin känt ett ökat behov av andlighet. Men kyrkor och moskéer har inte kunnat bedriva sin verksamhet.
Allt detta trots att vi fortfarande inte vet om den här typen av åtgärder har nämnvärd effekt. Redan när pandemilagen infördes sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson att “tro att man kan stänga ner affärer och få stor effekt på smittspridningen, där tror jag man misstar sig” SVT (9/1). Gång på gång har smittskyddsexperter sagt att den mesta smittan sker på jobbet, hemma eller i den närmsta vänkretsen. Samtidigt har restriktionerna rört allt från parker – trots att smittspridningen verkar vara låg utomhus – till synagogor, utan hänsyn till lokalens ventilationssystem eller storlek. Det är som att man kallt räknar med att människor inte kommer att följa restriktionerna, så man trycker på alla knappar och drar i alla spakar i förhoppningen om att någon ska följa någon.
Nu närmar sig både pandemin och mitt vikariat på ledarsidan sitt slut. Mina ledartexter har stundtals kritiserats för att inte ta pandemin på allvar. Det tror och hoppas jag inte stämmer. Däremot är jag orolig över att makthavarna verkar negligera hur restriktionerna påverkar medborgarna.
Även om pandemin går över, kommer erfarenheten av den finnas kvar. Frågan är om vi har lärt oss något.