När Timbro tar sig an feminismen blir det fullt fokus på teorier, västvärlden och medelklassen.
Tankesmedjan är aktuell med Feminism – en antologi, med skribenten Isobel Hadley-Kamptz som redaktör. Det finns onekligen feministiska frågor att ta upp 2020. Agnes Arpi skriver om bristerna i vården. ”Det tar i snitt runt sju år för en kvinna att få en endometriosdiagnos, och på den tiden hinner hon avskrivas som överkänslig och jobbig många gånger”, skriver hon. Förlossningsskador och graviditetsrelaterade komplikationer har inte tagits på tillräckligt stort allvar.
Andra gånger betonas biologiska olikheter överdrivet mycket, vilket Amanda Broberg tar upp i sitt kapitel. Menscertifiering befäster ”idén om kvinnan som fjättrad vid sin biologi”, skriver Broberg och har rätt i att det skaver för liberala likhetsfeminister.
Men mestadels är Feminism – en antologi en enda lång skrift om liberala filosofer och västerländsk kvinnohistoria. Suffragettsrörelsen, rösträttskampen, Locke, Rousseau, Mill med flera har en given plats. Och så förstås Mary Wollstonecraft, Virginia Woolf och Simone de Beauvoir. Ofta är det som att läsa en universitetsuppsats. Ett kapitel på 25 sidor har hela fem sidor källförteckning.
När man inte tror att det kan bli mer teoretiskt möts man mot slutet av – trumvirvel – författaren Lena Andersson. Kapitlet går mestadels ut på att ge en feministisk feminismkritiker, Camille Paglia, en teoretisk inramning.
Antologins stora problem är dock tveklöst osynliggörandet av hedersförtrycket. På flera ställen tas kvinnors situation genom historien upp. Som svårigheten att röra sig fritt i offentligheten, omyndigförklarandet, eller förekomsten av våldtäkt inom äktenskapet. Men dessa problem är ingalunda ”dåtidsproblem”, eller för den delen geografiskt fjärran.
Man kan läsa formuleringar som att ”Den som har läst eller sett The Handmaid’s Tale vet vad som står på spel.” Och genast undra: Måste man gå till fiktion för att känna till att kvinnor kan leva i skräckvälden? Aldrig hört talas om stening, avhuggna huvuden och piskrapp i vår tid och vår värld?
Barnäktenskap och oskuldskrav nämns som något som förekommer på andra sidan Atlanten. Som om hedersförtrycket i Sverige inte skulle finnas.
Myra Åhbeck Öhrman vill åtminstone skifta perspektiv när hon exempelvis skriver att hon inte vill döma en fattig kvinna från Thailand som gifter sig med en mycket äldre svensk man. Betydligt fler av antologins skribenter borde likt Åhbeck Öhrman vilja se sitt ”västerländskt och nutidsprivilegierade arsle”.
Den som läser gör det.