Som antirasist kan man inte blunda för judehat

Antisemitism är rasism, oavsett vem som uttrycker den.

Sakine Madon är politisk chefredaktör på UNT.

Sakine Madon är politisk chefredaktör på UNT.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Ledarkrönika2020-04-17 06:56
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För ett år sedan uppmärksammades ett plakat på en pro-palestinsk demonstration i Uppsala. På plakatet framställdes Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som en vampyr med davidsstjärnan i pannan, ätandes ett gråtande palestinskt barn. 

Juden som äter barn är en gammal antisemitisk föreställning.

På manifestationen talade flera vänsterpolitiker. Man kan som talare visserligen inte alltid ha stenkoll på samtliga plakat som omger en. Men det finns i vänsterkretsar märkbart ofta en svårighet att se all antisemitism. 

Bland talarna i Uppsala fanns bland andra V-politikern Torbjörn Björlund som först svarade att ”anklagelser om antisemitism är dimridåer för att mörklägga rättfärdig kritik mot staten Israel”, och att ”det behövs starkare provokationer idag för att mördandet av palestinska barn inte ska falla i glömska”. Björlund medgav sedan att ”det blev fel”. Det blev det minst sagt, för det är skillnad på Israelkritik och på ett grovt antisemitiskt bildspråk.

I en artikel i tidskriften Respons försöker Eli Göndör, fil. dr i religionsvetenskap med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, förklara vänsterns svårigheter att hantera antisemitismen hos invandrargrupper.

I botten finns en analys, inspirerad av postkolonial och intersektionell teori, som går ut på att rasism bara kan riktas neråt. Hat som kommer från grupper som ses som förtryckta och maktlösa blir därmed svår att erkänna.

Men hatet mot judar kommer som bekant från flera håll. Den är central i såväl islamismen som nazismen. Göndör påminner om hur diktaturer i Mellanöstern gärna använder judar och Israel som en ”tacksam avlastningsyta”. Skriften Sions vises protokoll, ett falsarium som sprider föreställningen om en judisk världskonspiration, läses fortfarande av många i inte minst Asien och Mellanöstern. Konspiratoriska idéer har återkommit hos Hamas, Muslimska brödraskapet och förstås inom den våldsbejakande salafismen.  

Delar av vänstern har svårt att ”frigöra sig från tanken på judisk makt och judiskt kapital”, skriver Göndör. Så kan det vara. Men framför allt är Göndör något på spåren när han ringar in maktanalysen som orsak till oförmågan att se antisemitism. Det blir helt enkelt svårt att se rasismen som dyker upp på exempelvis demonstrationer mot Israel. 

Uttryck som "judarna ska komma ihåg att Muhammeds armé kommer att återvända”, ”vi ska skjuta judarna”, att judar är ”apornas och svinens avkommor” - eller för den delen antisemitiska plakat – är knappast rättfärdig Israelkritik. Det är ett hat som ingen riktig antirasist kan missa.