Det tar tid att bygga en attraktiv stad. Särskilt om man inte är överens om vad som är attraktivt och inte. Den som flyttar in till en stad, eller till en nybyggd del inom samma stad, vill ha god service, bra kommunikationer och nära till grönområden. Den som redan bor i ett område som ska expandera anser att mycket av detta går förlorat med nya bostäder, utom möjligen att servicen kan förbättras. Det finns alltid en underliggande konflikt när städer växer, och i Uppsala är den tydligare än på de flesta andra håll.
Om tre veckor, 21 mars, avslutas samrådet för den fördjupade översiktsplanen för de sydöstra stadsdelarna, den nya staden vid Lunsen mellan Bergsbrunna och väg 255. Det är andra gången samrådet hålls, nu med en reviderad plan, och andra gången det hålls under pandemin, vilket fått stark kritik, även här på ledarsidan. Det ska dock påpekas att 400 yttranden kom in under våren i fjol och att det nog inte blir färre denna gång. Den nya staden kan förändras i smärre detaljer men knappast förhindras. Men den kan fördröjas!
Jag kommer att tänka på Ekhagen i norra Storvreta, i mitten av 1970-talet. Markköpet var klart, ett hundratal småhus skulle byggas i ett helt nytt område efter en förlängning av Adolfsbergsvägen norrut, parallellt med järnvägen för dem som är orienterade på orten. Men en vägförening satte stopp, genom att sänka högsta tillåtna axeltryck på den befintliga vägen till området. Byggtrafiken skulle inte komma fram, inte utan en helt ny ringväg runt hela Storvreta. Snart 50 år senare är Adolfsbergsvägen norrut fortfarande en stump som slutar i en cykelväg.
Det går att hitta liknande fall över hela Uppsala kommun, och säkert i grannkommunerna också. Hänvisningar till väghållfasthet är ovanligt. Desto vanligare är mark- och miljöfrågor. Rödlistade arter och nyckelbiotoper är ord som kan förekomma i överklaganden. Liksom mindre konkreta skrivningar om ”omistliga värden”. Det är helt i sin ordning och lagtexterna lämnar öppet för detta, till exempel i Miljöbalken (17 kap). Men visst spelar det roll att Uppsala har två universitet och att många boende har en djup kunskap på dessa områden.
Överklaganden av planärenden sker till länsstyrelsen, mark- och miljödomstolen och mark- och miljööverdomstolen. Domstolarna tar emot över 1 000 överklagade planärenden varje år men bara 2-3 procent av dem leder till att planen upphävs. Det vanligaste är att exploateringen till slut äger rum, men i modifierad form. Ett exempel är Seminarieparken i Uppsala där det slutliga, bantade förslaget på 110 bostäder nu är ute på sin sista (?) rättsliga runda.
Det som gör Uppsala till ett så tydligt exempel på plankonflikter är förstås den kraftiga expansionen. Kommunen siktar på 350 000 invånare om 30 år. Den politiska ledningen har därför ökat takten genom tätare samråd och att snabbare ta fram nya, modifierade förslag. Förtätningen av Eriksberg och den stora utbyggnaden av Ulleråker är två exempel på det. Men allt kommer naturligtvis att ställas på sin spets med de södra stadsdelarna, hela 21 500 bostäder, och kringliggande trafiklösningar.
De digitala pandemisamråden kan snarare öka än minska risken för en utdragen process i Bergsbrunna. Blir det en skalbagge eller en nyckelbiotop som fördröjer planprocessen, eller bara de omistliga värdena? Man ska inte raljera över den demokratiska processen, eller om lagstiftning som syftar till att skydda miljön. Men visst är det också så att den som köpt en dyr villa nära naturen inte vill ha en hel stad som ny granne? Hur är det med vägarna runt Sävja och Bergsbrunna? Är alla kommunala? Om inte, tål de tung byggtrafik?