I drygt två decennier vilade Göran Perssons ande över Sveriges finanser. Historien om den stats- och finansministern är välkänd, kanske också sann. Den om hur han mötte de flinande finanshajarna på Wall Street, tyngd av skulder på hemmaplan, och bestämde sig att aldrig mer uppleva den skammen. Den som är satt i skuld är icke fri hette boken han sedan skrev, och gav ut 1997.
Anders Borg (M) och Magdalena Andersson (S) har följt i Perssons fotspår. Det finanspolitiska ramverket har haft överskottsmål och utgiftstak. Budgetdisciplinen har varit vägledande, reformutrymmet heligt, även om regering och opposition har haft olika uppfattningar om storleken på det senare.
Under 2010-talet har kravet på disciplin (som kan kallas snålhet) gradvis gröpts ur. Statsskulden nådde historiskt låga nivåer, Sveriges kreditvärdighet sköt i höjden och styrräntorna låg kring nollstrecket. De som sade att det var ”gratis att låna” hade sina poänger. I fjol justerades överskottsmålet och i och med pandemin brast slutligen fördämningarna. Nu lånar vi som aldrig förr.
Många har redan påpekat att det var riktigt och helt nödvändigt med krispaketen när pandemin grasserade under våren. Allt stannade av, välfungerande verksamheter och stora värden hade helt gått till spillo utan krisstöden till företag, sjuka och arbetslösa. Vårens paket, som sedan förlängts, kommer att stå för cirka två tredjedelar av underskottet i årets statsbudget, eller ungefär 200 miljarder kronor.
Men nu handlar det om 2021 års budget, som lades fram till riksdagen härom veckan, den som ska ”återstarta Sverige”. Den innehöll hela 105 miljarder kronor i nya satsningar och det är sannolikt inte slut där. Oppositionen har redan, helt riktigt, påpekat att Åklagarmyndigheten har glömts bort.
Delvis är även denna expansiva budget motiverad. Kommuner och regioner har haft kostnader för pandemin som snart ersätts av kostnader till följd av pandemin: operationsköer, uteblivna intäkter för kollektivtrafik, minskade intäkter från skatter och från en rad andra områden.
När Uppsala kommuns mittenstyre presenterade sitt budgetförslag i veckan var det tydligt att man fått täckning för coronaviruset, och kanske mer därtill. Prognoserna visar i alla fall ett hälsosamt överskott för de kommande tre åren. Är det riktigt sunt, kan man fråga sig? Anders Borg (M) var alldeles för snål under finanskrisens 2009, ansåg kommunerna då. Men han fick rätt, och kunde fortsätta att lägga grunden till dagens goda svenska finanser.
När dammluckor brister vet alla vad som händer. När överskottsmålet upphävts kan alla få driva igenom sina favoritreformer och det lär fortsätta ett tag. En statsskuld på 40, 50 eller till och med 60 procent av BNP, vad spelar det för roll? Den är ju fortfarande låg jämfört med de flesta andra länder.
Man kan jämföra med ett sparsamt par som alltid hållit igen på kostnaderna och amorterat av sina lån. En dag köper de sin drömvilla, lånar flera miljoner till bottenränta. Varför då inte också låna en halv miljon till ett riktigt bra kök? En snickarverkstad i källaren eller en riktigt maffig veranda för goda middagar? Några tusen mer i räntekostnader bara?
Fartblindhet kan drabba alla. För ekonomi kan grundläggande fundamenta upphävas, som att lån faktiskt är pengar som ska betalas tillbaka. Snålhet är underskattat – särskilt under kriser. Det finns ingen ursäkt för att elda mer i kaminen än vad som krävs för att hålla sig varm. Klokheter från bondesamhället, liksom från Persson och Borg, kan med fördel sättas upp på väggen på finansdepartementet.