Ibland talas det om det ägda boendet som en frihetsfråga. För vissa är det säkert så, att äga sin villa eller bostadsrätt ger många fördelar, men i munnen på politiker är poängen vansklig. Särskilt vanlig är den bland borgerliga politiker, som kombinerar det med förslag om olika subventionerade lån och avdragsgilla sparformer.
Boendeformen är redan subventionerad, och konsekvenserna av den förda politiken (både en överreglerad hyresmarknad och överhettad bostadsmarknad) innebär en enorm omfördelning, framförallt från yngre till äldre generationer. Att lägga ännu större tonvikt vid att de som kommer sent till bordet ska köpa sitt boende är på många sätt en björntjänst.
Logiken är nämligen helt bakvänd. Unga och nyligen invandrade svenskar är grupper som ofta har särskilt stort behov av flexibilitet för att kunna flytta när nya möjligheter uppstår eller för att livssituationen ändras och familjen växer. I detta avseende är det hyrda boende överlägset.
Politiker lyfter gärna också att det ägda boendet på sikt är billigare. Det är en halvsanning. Under förutsättning att bostadspriserna fortsätter öka, räntorna hålls artificiellt låga och köparna kan betala sina amorteringar så är det billigt att äga en bostad. Det krävs samtidigt inte mycket för att någon av de variablerna ska förändras, och förändras drastiskt. Ett exempel som finns färskt i minnet är amerikanska politikers vurm för att ge mindre bemedlade hushåll möjlighet att köpa bostäder de inte hade råd med, bland annat genom så kallade subprimelån, vilket kraftigt bidrog till finanskrisen 2008.
Exemplet är också talande för att den frihet köpet skulle innebära är överskattad. I praktiken är det få som faktiskt äger sitt boende, i stället äger man rätt att disponera över det medan banken i förlängningen äger bostaden. Det är i sig inte ett problem, men det sätter en buckla i talet om den ekonomiska trygghet det skulle innebära.
I ett begränsat avseende håller ändå idén vatten, i att utsatta områden skulle tjäna på en större inblandning av ägda boenden. En större mångfald av boendeformer där skulle göra att människor inte behövde flytta ifrån området för att göra bostadskarriär vilket vore positivt av flera skäl.
Borgerliga partier verkar delvis ha kapitulerat debatten om den dysfunktionella hyresmarknaden, där de i regel har rätt om problemen, och föreslår i stället reformer som är mycket dåliga plåster på såren. Väljare borde dra öronen åt sig när politiker pratar bosparande för unga, på samma sätt som de borde dra öronen åt sig när andra vurmar för en dysfunktionell hyresmodell.